Rektor sammankallade oss föräldrar, resursen och specialpedagogen för att diskutera sonens skolval inför att han börjar första klass nästa år. Hela förskoleåret har jag försökt få all personal att jobba för att sonen ska kunna följa med sin klass vidare uppåt. Och när vi hittat ett sätt att jobba tillsammans, dvs lärare informerar om vad de ska jobba med härnäst och jag tar förbereder sonen innan, så fungerar det riktigt bra.
Jag har också dragit ut kopior av inkluderingsrapport som jag bett dem läsa:
http://www.downs-syndrome.org.uk/images/stories/DSA-documents/Publications/education/including_pupils_primary.pdf
Rektor säger att det fungerar så bra med sonen i vanlig skolklass. Han utvecklas så bra och är omtyckt av de vanliga barnen som lär sig att det är självklart att olika människor kan fungera tillsammans. Sedan säger Rektor att nu när sonen ska börja första klass är hon glad över att kunna erbjuda särskoleplats... Ridå.
Med ett leende tar hon fram en broschyr om särskolans fördelar och lägger på bordet. Vi föräldrar tittar på varandra och sedan på rektorn innan vi utbrister "Nej, tack"
Rektor ser uppriktigt förvånad ut. "Vad menar ni? Ska ni inte läsa igenom broschyren? Jag tror inte ni förstår vad ni tackar nej till" säger hon. Vi ler överseende. "Jodå, det vet vi visst. Vi känner faktiskt till de äldre barn som går i särskola/träningsskola och vi vet att föräldrarna inte alltid är nöjda med undervisningen, och framför allt inte med den segregering särskolan medför"
"Nej, men förut jobbade speciallärarna mot elevens mål, men efter all kritik vi fått måste de nu jobba mot särskolemålen. Och er son ska ju inte sättas på Kullen, (deprimerande särskoleavdelning, enligt min mening, helt avskild från samhället och med outbildad personal) det lovar jag er. Nej han ska gå kvar i sin klass men med särskolepengen får vi råd med speciallärare till honom"
"men hur tänker du då? Om han som ensam elev med speciella behov går iväg med sin lärare för att ha särskoleundervisning, då separeras han ju socialt från gruppen/klassen och blir snart ohjälpligt efter dem kunskapsmässigt,"
"ja men det är ju för hans skull, han har ju Downs syndrom"
"Jomen, det har ju gått bra hittills, så vi vill gärna försöka så länge det går. Du har ju läst rapporten om inkludering utomlands. Vi undrar ju lite hur det kan fungera där men inte här i Sverige. Är verkligen barnen dummare här, eller är det pedagogernas inställning och kompetens det beror på?" frågar jag och Rektor ser riktigt ställd ut. "Det är nog politikerna det beror på" svarar hon till slut. Specialpedagogen som är närvarande kommer till undsättning och förklarar att hon har goda erfarenheter av att barn med Downs syndrom kan fungera i vanlig klass. Rektor säger att det inte är samma sak att kunna räkna till tjugo som att förstå pengars värde, men hon ger ändå med sig.
"jaha, vi provar väl då, då får vi skriva åtgärdsprogram och så får jag be om pengar från vanliga skolpengen för att få resurs, dvs elevassistent, för det måste han väl ändå ha?" Jo, det höll vi med om, i en klass med 20 elever behöver han stöttning på flera olika sätt, teckenstöd vid förklaring av uppgifter, hjälp i nya leksituationer, tydlig information och påminnelser. Så nu hoppas vi på ett det blir en tecknande person med sunt förnuft och samarbetsvilja. Vi åtog oss att omvandla befintligt otydligt skolmaterial till begripliga läromedel, med hjälp av förstoringsapparat, Inprint och Symwriter. (för det kan verkligen inte lärare eller resurs hinna med) Det är åtminstone värt ett försök.
Efteråt tänker jag att det tar lång tid att ändra ingrodda attityder och fördomar.
Jag mailar rektorn och tackar för ett positivt möte och skriver att när det gäller strävansmål, så är det några förebilder, idoler som gäller för oss, bl a www.sujeet.com och www.ida-barthelson.net, men att vi hoppas slippa kämpa så för vår sons rätt till utbildning som en del får göra.
