Det är skillnad på man och man

I sonens värld verkar det inte förekomma så många män, karlar, eller farbröder. Alla människor av hankön benämns nämligen gubbar eller pappor. Dvs de som är riktigt gamla enligt sonens definition är gubbar, och de som inte är gubbar är följaktligen pappor. Egentligen är det alltså en komplimang att bli kallad för pappa...och inte för gubbe.
Fast sonen inser inte att det kan upplevas förolämpande att bli kallad gubbe. Varje gång vi möter en äldre herre ropar sonen glatt "Hej Gubbe" och jag skyndar generat förbi så fort som möjligt medan "gubben" vänder sig om och fnyser.
Smått pinsam situation kan också  uppstå när vi möter en icke-gubbe, dvs en pappa och sonen hojtar "Hej pappa". Mannen tittar då förvånat på min son, sen ingående på mig och man riktigt ser hur han letar i minnet innan han säger "Neej, det tror jag väl ändå inte....

Tiokamrater

I vår vardag med en språkstörd son använder vi tecken och konkret material för att förtydliga uppmaningar som antagligen framstår som obegripliga ordmassor. T ex ska man i pixels Mattebok för åk 1 ange
"vad är tiokamrat till tre" och man jobbar mycket med begreppet tiokamrater. kamrater=vänner associeras inte naturligt till siffror, även om det är meningen att vara ett förtydligande av uppgiften. Men, med hjälp av klossar och andra konkreta föremål har fröken lyckats få sonen att förstå begreppet någotsånär. Så är det upp till oss att upprepa, teckna och öva mer hemma.

Språkstörning

Har man downs syndom är det inte ovanligt att man också har en språkstörning. eller en allergi, eller ett hjärtfel eller ett synfel, och så vidare... Men man kan också ha nämnda "funktionshinder" utan att ha Downs syndrom.
Och man kan ha dem i olika stor utsträckning. I SPSM:s webbutik kan man köpa eller ladda ner foldern
"Språkstörning, en pedagogisk utmaning" som förklarar och ger vägledning i arbetet med språkstörda barn och ungdomar. http://www.butiken.spsm.se/produkt/katalog_filer/Nr00284.pdf

Klassfest...

På terminens första föräldramöte kom det utmärkta förslaget upp. Klart barnen ska ha klassfest! Några föräldrar åtog sig att fixa planering av lekar och förtäring. En härlig idé, men ändå bävade jag en smula. Hur skulle de andra föräldrarna bemöta mitt barn med Downs syndrom, och hur skulle barnen agera under så annorlunda förhållanden. För att inte tala om Sonen...skulle han ta del av festen eller smita ut i lekvrån? När kvällen var inne var jag rejält orolig, men det var bara att försöka uppvisa en positiv inställning. Iklädd brorsans hatt och snygga kläder med rockmotiv klev sonen in i Dramasalen och möttes av en jublande klass som förtjust skrek  hans namn. Sen var det full fart. Och till min lättnad var både fröken och elevassistenten närvarande. De har en sådan positiv inverkan på klassen i vardagen och vet hur alla fungerar, så det kändes tryggt. Och föräldrarna hade verkligen fixat en härlig tillställning, med riktig ljudanläggnig och discolampor. Glädjen visste inga gränser, ungarna sprudlade av energi när organiserade lekar och discodans varvades med korvförtäring. Och sonen deltog med liv och lust, och pratar fortfarande om hur roligt det var den där kvällen när det var klassfest..