Göteborg open - Sveriges största ungdomstävling för killar och tjejer med speciella behov.

I år arrangerades Göteborg Open för 29: gången den 22-23 november.  Det är Sveriges största ungdoms- och rekryteringstävling för funktionshindrade killar och tjejer mellan 7-17 år från hela Skandinavien.
Det finns många olika grenar, t ex judo, simning, bordtennis, rullstolsdans, ridning mm
Wilmer deltog för andra året i judo tillsammans med sin klubb   Stenungsunds judoklubb - judo för alla  Träningslägret är lättsamt och roligt och väldigt proffsigt skött.Tanken är att alla ska ha roligt, utveckla sina färdigheter och bli inspirerade att idrotta och tävla. När det var dags för match på lördagseftermiddagen fick Wilmer i tur och ordning möta tre tjejer från England, Norge och Danmark som alla var lite större och mer rutinerade än honom. Första matchen la han sig direkt på rygg, oklart om det var självbevarelsedrift, bra puss-läge eller om han trodde det var träning. Följande matcher kämpade han tappert, men trots att han låtsades vara Hulken, förlorade han och kom på fjärde plats. Han var glad och nöjd med dagen ändå, särskilt som han fick en jättsnygg statyett. I år valde Wilmer mellan judo och simning, han tillhör ju  MASS också. Man kan tydligen delta i flera olika grenar om man utövar fler sporter, men det kräver lite planering eftersom tävlingarna är förlagda till olika idrottshallar över hela stan. Läs mer om Göteborg Open här

AKK Schema att ta med sig

Det behöver inte vara ordbilder med skolämnen, det kan lika gärna handla om vad man planerar att göra dag för dag på semesterresan. Eller något helt annat, som sjukhusvistelse vid operation, sövning vid tandläkarbesök. Själva boksidorna har Karlstadmodellens dag-färger. Ett tips jag fått från Tarja som gått i samma Karltadmodellgrupp som jag. Bilderna gör jag i Inprint, skriver ut och laminerar.
Har man inte Inprint kan man hitta en hel del fria bilder på Bildstod.se (som Dart Göteborg lanserar för sitt projekt KomhIT-för barns rätt till kommunikation i vårdsammanhang.)
De analoga klockbilderna hittade jag på Internet. Man behöver förstås inte ha en massa enstaka bilder, men i somliga klasser ändras schemat ofta, och en del barn tycker om att plocka bort ämnesbilden när lektionen är slut. (och lägga i påse längst bak i boken) Jag har köpt en talande armbandsklocka med tydlig urtavla till Wilmer. Eftersom han numera går i döv/hörselklass ringer det inte in på raster, utan det får eleverna hålla reda på själv, med hjälp av rastvakter.

DHB målgruppsträff Språkstörning

Föreningen DHB Västra - för döva, hörselskadade barn samt barn med språkstörning har haft målgruppsträff Språkstörning. 10 barn och 11 vuxna träffades den 13/9 2014 på Bohusläns museum i Uddevalla.

Barnen och några föräldrar följde med pedagog och lekte rövare och klädde ut sig samt gick på äggjakt. Vi andra vuxna samlades i konferensrummet för att prata språkstörning.

De föräldrar som var med verkade hungra efter information: Vad kan man få för stöd i skola och förskola, kan man få resurs, kan man kräva bildstöd? TSS? Hur gör man när det inte funkar, vart vänder man sig för att träffa en logoped mm. Vad finns det för skolor, hur söker man dit? Frågorna är många …

Och föräldrarna berättar om förfärliga historier om hur pedagoger utesluter barnen

och skyller på dem, istället för att använda TSS och AKK som man vet är tydliggörande för alla barn. Med den vuxenattityden blir det liksom fritt fram för de ”vanliga” barnen att retas och mobba, men även det skylls på barnet med språkstörning/funktionshinder. Hur kan vi ändra på detta?

Fantastiska Johanna informerade om nya styrdokument, ”extra anpassningar” som omfattar alla barn i behov av stöd. Skolverket har gett ut en broschyr som finns att köpa eller ladda ner från deras hemsida. http://www.skolverket.se/regelverk/allmanna-rad/extra-anpassningar-1.196156

Åtgärdsprogrammet finns fortfarande kvar, och används när det inte räcker med extra anpassningar utan krävs ännu mer riktat stöd.

På förskolenivå används istället en Handlingsplan, inte att förväxla med protokoll från utvecklingssamtal (för det samtalet ska vara barnets) med mätbara mål som följs upp och utvärderas regelbundet.

Vi tipsade om att

*Skolor kan kontakta SPSM för gratis råd och stöd, även föreläsningar om språkstörning.

*SPSM erbjuder språkstörningsutredning vid diagnos grav språkstörning.

*Regionhabiliteringen kan erbjuda intensivträning av kommunikation.

*Dart Göteborg utreder kommunikationsbehov och analyserar och ger råd om insatser, krävs remiss från logoped, samt vill Dart att lokalt habteam (om sånt finns) ska jobba med barnet regelbundet.

*Mun-H-Center i Göteborg tittar på munmotorik mm, många muskler används för att producera tal.

*TUFF, glömde jag nog nämna, hade skrivit upp det på whiteboarden, om barnet har behov av teckenkommunikation kan föräldrar få gå TUFF kurs.

*Hörselhabiliteringar har kurser i teckenspråk, oftast dagtid, remiss krävs. Logoped utfärdar.

*Enligt FN-konventionen för personer med funktionshinder 21 b kan vi kräva bildstöd, AKK åt barnet som behöver det. Konventionsstaterna ska vidta alla ändamålsenliga åtgärder för att säkerställa att personer med funktionsnedsättning kan utöva yttrandefriheten och åsiktsfriheten, inklusive friheten att söka, ta emot och sprida uppgifter och idéer på samma villkor som andra och genom alla former av kommunikation som de själva väljer enligt definitionen i artikel 2 (olika kommunikationsformer) genom att:

B) godta och underlätta användning i offentliga sammanhang av teckenspråk, punktskrift, förstorande och alternativ kommunikation som personer med funktionsnedsättning själva valt

Fb grupper Vi som har barn med språkstörning, (även tillägg Göteborg) Tala lyssna, förstå.

Vi lovade maila ut länkar. Kanske de kan ligga på hemsidan också, samt dhb västra fb?

Deltagarna uttryckte en stark önskan att språkstörningsdagen får fortsätta, gärna även som språkstörningshelg, just pga få känna samhörighet med andra föräldrar i samma (stödlösa) situtation. Det kan vara att det ordnas träff med egen fika eller grilla korv. Det är önskemål som uttrycks i fb-grupp om språkstörning också.

Johanna sa att språk-klasser i hennes upptagningsområde läggs ner för att barn ska integreras i vanliga klasser. Problemet är dock samma för döva-hörselskadade, att det saknas kunskap ute på skolorna, det behövs specialkompetens i varje län som liksom höjer ribban och där skolor kan hämta kunskap.

Efter lunch samlades vi och valde aktivitet. Museet erbjuder bildjakt, skattjakt m frågor om världsdelar bl a. Barnen hann även med att leka fritt i lekrummet innan det var dags att gå hem.

Not. Gunilla Thunberg meddelade på kommunikationskarnevalen att artikeln tidigare varit felöversatt, endast stått förstorande material, men nu har det korrigerats att gälla AKK.

Article 21 - Freedom of expression and opinion, and access to information

States Parties shall take all appropriate measures to ensure that persons with disabilities can exercise the right to freedom of expression and opinion, including the freedom to seek, receive and impart information and ideas on an equal basis with others and through all forms of communication of their choice, as defined in article 2 of the present Convention, including by:

B. Accepting and facilitating the use of sign languages, Braille, augmentative and alternative communication, and all other accessible means, modes and formats of communication of their choice by persons with disabilities in official interactions;

Idag är det val, men vad är det partierna menar egentligen?

 

På väg ner till stranden passerar jag folkpartiets reklamskyltar "Rösta för skolan" skriver de, och det låter ju bra.
Jag är för skolan.
Men, jag är emot segregering, diskriminering och jag är verkligen emot särskola.
Det är t ex inte Folkpartiet, de vill ha kvar särskola.

Trots att Sverige skrivit på Konventionen om funktionshindrades rättigheter. artikel 24.2. b:

Konventionsstaterna ska säkerställa att personer med funktionshinder, på lika villkor som andra, får tillgång till en inkluderande och kostnadsfri grundutbildning av kvalitet.

Vad är det för inkluderande med särskola?
Debatten om särskola pågår ständigt i olika forum.
De som tycker att särskola ska vara kvar menar att personalen är så bra i särskolan, alla får vara med och barnen får tydliggörande undervisning på ett lustfyllt sätt.
OM det verkligen vore sant, skulle då inte den personalen göra underverk i en vanlig klass?

De som förespråkar särskola hävdar också att deras barn med speciella behov inte skulle må bra i en skola med för stora, bullriga klasser och otillräckligt med personal, de vill inte att deras barn ska gå i en "vanlig" skola pga risken för mobbning.
Jag bara undrar, vilka föräldrar vill skicka sina barn till en sådan skola?
Och vad är det för sorts barn som mår bra av att gå i en sådan klass?

Nä, partier som är för särskola och därmed segregering och diskriminering kommer inte att få min röst. Jo, jag vet, det krävs ansvarsfulla vuxna och rektorer som följer styrdokumenten för att det ska funka.

Men så länge vuxna tillåts sortera barn, så länge kommer rädslan för det främmande och okunskapen att vara kvar. För hur ska man lära sig respektera och umgås med alla sorters människor om man inte får vara med dem?

Simträning på ny ort, eller, plötsligt en dag ...

I flera år har W deltagit i Uddevallasims fantastiska simskolekoncept. Simtränare är unga, duktiga simtalanger som är utmärkta förebilder. Varje barn tilldelas en egen simtränare. Det har varit jättebra, och W kan simma och använda sig av olika tekniker. Men, kanske för att jag var med och tittade på, eller bara för att det var roligare så, ofta brukade han simma en liten stund och sen göra vad han ville istället för att lyssna på tränaren. Dyka ner till botten, klänga på tränaren, busa med andra barn, gå iväg till hoppbassängen innan han simmat de längder tränaren ville, simma på annat sätt mm.

Det var länge oklart hur långt han kunde simma egentligen. Tills han följde med sin dåvarande klass till badhuset för att simma 200 m bröst och 50 m rygg. Jag trodde först inte på fröken och resursen när de sa att han simmat det han skulle hur lätt som helst. Men så funkar inkludering. Barn lär sig av andra barn och W ville såklart göra samma som sina klasskamrater. Efter det tillfället fortsatte han att köra med sina simlärare och väldigt ofta strunta i vad de sa ...

Nu har vi flyttat och W har börjat simträna tillsammans med andra barn med funktionshinder. En tränare går omkring vid bassängkanten och dirigerar  Första tillfället körde W sin egen scoobydoosimstil ett par längder, men snart härmade han de andra istället. 

I en timma simmade dessa fantastiska ongar fram och tillbaka i 25-meters bassängen, sammanlagt flera hundra meter, och såg ut att njuta av sträcka ut i vattnets lätthet, och alla lydde tränarens minsta vink.

Plötsligt en dag vänder det ...

Sommarlov 2014

En hel sommar har förflutit utan blogginlägg. Vi har semestrat i Europa och varit på teckenspråksläger och på många ställen har det saknats Internet. Jag tänker skriva lite om vad vi gjort på resor och läger framöver.

I juni månad råkade det dessutom bli så att vi impulsköpte ett hus i Göteborg! Så all ledig tid har ägnats åt att sortera, slänga, packa, skänka till loppis, packa ännu mer och flytta grejer. Samtidigt som vi försökt få ordning på huset i Uddevalla inför försäljning. Det krävdes lite mer än att bara spika dit några lister eftersom vi inte prioriterat renovering, eftersom vi inte planerat att flytta. Så kan det bli.

Hej då huset i Uddevalla!

Hej då pionvallmo och funkia ...

Hej då honungsros i päronträd ...

Hej då ros, minns inte om du heter Leverkusen men kommer att sakna dig i alla fall ..

Kommunikationskarnevalen 2-3 juni i Göteborg

15 maj (fast på Dalheimers hus hemsida står det 16 maj) är sista anmälningsdatum till Kommunikationskarnevalen i Göteborg 2-3 juni. Privatpersoner betalar 1500 kr+moms för att lyssna på föreläsningarna. Utställningen är gratis. Läs mer och anmäl dig här
Det brukar vara jättebra, det svåraste är att välja vilka föreläsningar man vill gå på.
I år kommer jag antagligen att stå en stund vid Darts monter där de presenterar 
Dart-KomHit utvecklingsprojekt.   Som representant för DHB Västra (är med i referensgrupp) har jag haft förmånen att följa Darts fantastiska engagemang för barns rätt till kommunikation i vårdsammanhang. Mycket intressant och lärorikt! På Darts hemsida finns även massor av bildstöd att hämta hem.

Inkluderande barnkalas

W går inkluderad i en vanlig klass 4. När han fyller år brukar han önska sig kalas på Lek och busland, och i år var det fjärde gången vi var på just det här stället. Alla i klassen är bjudna, och alla brukar komma utom en. W bjuder även kompisar med speciella behov och alla barnen leker tillsammans.
Skulle det uppstå något problem, som t ex att något utomstående barn (anläggningen är ju öppen för allmänheten) retar W eller bråkar med honom, så kommer klasskamraterna genast till undsättning.
I år var en för klassen ny kille med DS med på kalaset, och särskilt en av tjejerna var väldigt mån om att han skulle trivas. När flickans pappa kom för att hämta henne efter kalaset sprang hon fram och berättade att hon fått en ny kompis!

Tänndalen - skidsemester

Vi har åkt skidor i Tänndalen en vecka. Fantastisk natur, mäktiga snötäckta berg som som glänser som maräng i solen. Jag gillar inte att resa långt, högt eller djupt, så att åka  till fjäll  ca 70 mil bort i ca 8-9 timmar är inte är egentligen inte min grej, ändå tycker jag det är värt det.
Man bör dock undvika fjällvägen, dvs väg 311. Förra året när vi skulle till Funäsdalen kändes det som om vi hamnat mitt ute på en halkig grusväg på fjället, ödsligt som bara den, och ingen mobiltäckning. Aldrig mer, sa vi, nästa gång tar vi vägen över Mora istället för Sälen. Så det gjorde vi i år, men sen svängde vi av vid stora skyltar mot Funäsfjällen och hamnade återigen på den där helvetesvägen ...
Sensmoral: Lita inte blint på gps:en utan google mappa ordentligt innan resa. 

I Tänndalen finns fantastiska längdskidspår som vi ville prova, så vi släpade som vanligt med oss all utrustning, men som vanligt, efter några timmars slalom orkade vi inte ladda om för en tur i spåren.
Men nästa gång så ...

Wilmer är nästan mer osäker i backen än jag, så vi bokade ett par skidlektioner åt honom.  Här är han med sin skidlärare. Ser ni staketet i slutet av filmen? Följande dag hade staketet flyttats närmare backen, men det observerade inte Wilmer (som ser hälften så bra som vi andra, med glasögon).Han väjde dock fint för folk och föremål innan han for rätt in i nätet, gjorde en saltomortal rätt upp och över nätet och sedan studsade runt flera varv innan han blev liggandes på marken och vi trodde att han brutit sig fördärvad. Liftskötaren hoppade jämfota över nätet rusade fram till Wilmer och ringde efter vårdpersonal. Men då reste sig lyckligtvis Wilmer på vingliga ben och ropade "Jag mår bra!"

Som så många andra skriver jag ...

... och min roman Spegelblänk beräknas komma ut i maj på

    Mörkersdottir förlag          

  Spegelblänk finns med i Mörkersdottirs sprillans nya, fina katalog som finns här.
  Jag bloggar lite grann om mitt skrivande här.
  Och ungefär så här kommer omslaget till Spegelblänk att se ut ...

Somligt gör en trött...

Somliga morgnar kliver min kropp upp ur sängen och tar itu med vardagssysslorna, fastän själen ligger kraftlös kvar och stirrar in i väggen.  
 På senaste uppföljning-av-åtgärdsprogram-mötet läste speciallärare Eva-Lena upp samma kortsiktiga mål som de senaste gångerna. Suck.
Till exempel i  matte ska sonen kunna positionssystemet, skilja på ental, tiotal och hundratal och använda vid räkning.
Jag sa att jag tycker att han kan det , är det inte dags att gå vidare? (han räknar hemma och jag har filmat honom då) "Vad är det som krävs?" Speciallärare Eva-Lena flackade med blicken och menade att kunskapen inte var befäst.
Jag frågade klasslärare Å vad som krävs, och hon sa att det vore bra om han kunde räkna på det nya sättet för det är så mycket tydligare. Specialläraren sa att det hade hon inte gjort med Wilmer för det kunde hon inte .Klassläraren sa att hon lät W använda miniräknare och det klarade han galant. Jaha?

Ännu har jag inte sett till vare sig åp eller utvärdering, bara fått det uppläst på mötet, så jag vet inte om de gjort några ändringar efteråt, men jag tillåter mig att tvivla.

Angående engelska så var det kortsiktiga målet, återigen, att kunna några engelska fraser.
Jag frågade hur mycket de hade jobbat med det och med vad.
Speciallärare Eva-Lena sa att W fått jobba i  Little Bridge.
"Det är ett jättebra program, men var i programmet finns de där fraserna och hur har ni övat?"
Speciallärare svarar att det vet hon inte, och så lägger hon till:
MAN FÅR INTE STÄLLA FÖR HÖGA KRAV!

Alltså, om man inte arbetar med kortsiktiga mål, hur ska då eleven kunna nå dem?

Inget ont som inte har något gott med sig ... :)

Hur funkar bilsemester om barnet har matallergi och funktionshinder? Eller: recension av tre tyska djurparker!

En regnig sommardag förra året, frågade sambon om vi möjligtvis hade lust att åka ut i Europa, några hundra mil eller så, för i så fall hade han möjlighet att låna bil. Ja, varför inte?

Sonen har pratat om djurparker ända sen DHB och Downföreningens nätverk ordnade utflykt till Borås djurpark i våras och vi tillbringade timmar i giraffstallet.

Djurparker finns det väl gott om i Europa, tänkte vi, och så kan vi säkert besöka några gamla slott och sånt som roar oss vuxna också. 

Men hur fungerar en långfärdssemester med ett barn med glutenintolerans, spannmålsallergi och mjölkallergi? ”Det måste väl ändå vara lika vanligt som här. Alpro är väl ett tyskt märke?” menade sambon och tyckte att vi kunde köpa livsmedel längs vägen, eftersom det liksom blev fullt i bilen ändå.  För säkerhets skull packade vi ner glutenfri pasta och några soyghurt i kylväskan och det var bra för inte ens Stena Line erbjöd mjölkfritt (eller glutenfritt för den delen) som frukostalternativ. Inga tyska eller franska hotell heller. Och det fanns absolut inte att köpa i alla livsmedelsaffärer. Men hotellpersonalen (vi tog in på 6 olika hotell under resan) var alltid vänlig och hjälpsam och lät oss ha soyghurt i deras kyl, eller gav oss en hink med is(!) när inte det fanns kylskåp på rummen. 

Vi åkte över med Kielfärjan eftersom bilen lånades under en begränsad tid, Nicke Nyfiken var med ombord till sonens förtjusning (ca 20 minuter på kvällen hälsade Nicke på barnen och dansade med dem) och det fanns mycket att pyssla med, så den båtturen vill han göra fler gånger. (Barnmenyns köttbullar och korv var gluten- och mjölkfria enligt servitören, så sonen behövde inte svälta heller.)

Hannovers djurpark, http://www.zoo-hannover.de/startseite.html?L=6  ca 25 mil från Kiel, blev första riktiga stopp på vägen. En vuxen fick fritt inträde som ledsagare.  Djurparken är indelad i olika temaområden och man kunde åka flodbåt. Sonen uppskattade ”elefant-teatern” med djur och skötare som uppträdde. Rejäla lekplatser fanns också, överlag en mycket trevlig djurpark, så här borde vi planerat in en heldag eller två.

Istället åkte vi vidare på kvällen till Frankfurt, 35 mil. För vi tänkte att då kunde gå in på Frankfurts zoo  nästa morgon när det öppnade. Fast vi orkade liksom inte upp så tidigt …så sonen fick inte tillräcklig med tid att leka av sig.
 http://www.zoo-frankfurt.de är en äldre djurpark som håller på att moderniseras bit för bit. Mindre än Hannovers zoo, men tillräckligt stort för att tillbringa en heldag, om man inte som vi ville vidare för att inte spräcka tidsplanen. Även här erbjuds fritt inträde för ledsagare.

Färden gick vidare mot södra Frankrike och vi tillbringade några dagar i Carcassonne med omnejd och badade och besökte medeltida slott och byar. I närheten av lägenhetshotellet fanns en stor supermarket med mjölkfri  soyghurt.  En utflykt till förhistoriska parken (parc préhistorique, Tarascon) hanns också med.



 
På hemvägen till Sverige stannade vi vid ännu en djurpark ... Allwetter zoo i Munster, Tyskland. De erbjöd fritt inträde för en ledsagare. Förutom de sedvanliga djurparksdjuren, kan man se en delfin- och sjölejonshow samt rasta barn på en stor och fin lekplats, syns bara en liten del av den på bilden. På det hela taget var det en trevlig resa, men nästa gång ska jag nog planera lite bättre och se till så vi har mer tid överallt. Apropå tid så skenade den iväg på slutet, vi måste landa i Göteborg ett visst datum för att lämna tillbaka bilen, och så hade vi anmält sonen till Passalens seglarskola, så vi valde att åka Kielfärja på hemvägen också. 

Skidresa till Norge

 

I helgen var vi i Norge, närmare bestämt Trysil, och åkte skidor. Vi har inte varit där förut, men det blev genast en favorit! 

Lite långt att resa kanske, men många härliga backar, ett superfint lägenhetshotell bredvid liften, och ett spa med bastu, bubbelpool och bassänger både ute och inne. (Och hotellgäster betalade halva priset, dvs 100 Nok för att komma in på detta spa.) 

Tänkte inte på att försöka fixa ledsagarintyg eller kolla vad som gällde innan resa, men det gick att ordna ledsagarliftkort på plats, fast de var lite motsträviga och ville helst ha ett intyg så tänk på att skaffa det om det behövs. 

Wilmer har inte full kontroll på skidorna,  bromsa och svänga är ingen självklarhet. Knappliftar går ganska bra men ankarlift fixar han inte på egen hand. Synnedsättningen underlättar inte precis heller ... när det snöade och han hade skidglasögon utanpå starka glasögon, såg han inte mycket.

Men det gick rätt bra ändå, särskilt när storebröderna åkte med, då ville och vågade han mer. 

Wilmer tyckte det helt okey att stå på skidor några timmar, särskilt som han fick bada i bassängen så mycket han orkade på kvällarna. Personligen föredrog jag bubbelpoolen utomhus, lite otippat när man varit  ute i snöfall halva dagen, men himla avkopplande och mysigt.

Simskola, kom-i-håg pekkarta (kommunikationskarta)

Simskolan har börjat igen! Eller snarare simträningen, för i år får han äntligen flytta upp till Bläckfiskens teknikgrupp. I praktiken ingen större skillnad eftersom alla barn har varsin tränare (pga barnens olika funktionsnedsättning) så det blir individanpassat, men när W ser nybörjare guppa omkring på färgglada skumkorvar(flexistång) blir han också sugen på att leka istället för att göra som tränaren säger. Leka är bra, men då är det billigare att gå dit på vanlig badtid, tycker jag. Dessutom så står flera barn på kö till simskolan.
Men, när vi pratat om att sluta så säger han att han vill fortsätta, så vi kör väl ett tag till. Jag tänker att det blir bra att se förebilder i teknikgruppen. Och att det kanske är dags att prova bildstöd ...

Jag gjorde en A4 kommunkationskarta i In Print och laminerade. Den verkar tåla att ligga en stund i vatten, W provade genast.  8 längder tänkte jag var ett bra strävansmål, eftersom det är 200 meter. Men ska jag utvärdera efter första gången så bör nog finnas valmöjlighet 1 längd ... samt rutor med text som t ex  "fort" och "noga" och varför inte "lyssna":)

Veckans pianoläxa

Det här är veckans pianoläxa, "Walzing Elephants." Den finns i nivå 1 i Bastien Piano Basics, (jag köpte den engelska versionen på Amazon.uk) och jag har skannat in sidan och förstorat så att noterna syns bättre. Wilmer går tredje terminen på Kulturskolan. I början kunde han knappt träffa rätt tangent med rätt finger, det gick bara inte att styra handen, men finmotoriken utvecklas ju mer han tränar. Fast det vill han inte alltid, i alla fall inte den lilla stund varje dag som jag tycker vore bra. Men när det är dags för pianolektion rusar han upp för de gamla stentrapporna till den lilla salen högst upp i Kulturskolan. Han har inget emot att spela, men vill helst inte lägga tid på att öva, så ibland tar det flera veckor att traggla igenom ett nytt stycke, men det gör ingenting, fröken Anna och jag gläds över de framsteg han gör. Med tiden lär han sig att övning ger färdighet, och han är stolt över att visa vad han kan. Förra terminen började han, som har expressiv språkstörning, sjunga med i melodin, det har han inte lyckats med tidigare. Så både finmotorik, prosodi och taktkänsla utvecklas. Och förmågan att läsa noter. Och jag tror att musik och måleri är bra verktyg för att hitta lugn och må bra.

Pianolektionen varar 20 minuter. Men tid är inte riktigt Wilmers grej. Så ibland liksom försjunker han in  i pianots vackra svarta spegelyta och gör roliga grimaser iställer för att spela, och varken hör eller ser oss andra i rummet. Jag brukar bli lite stressad då, det är trots allt fröken Annas dyrbara tid vi tar upp med sådant bus och jag är rädd att hon kanske ledsnar, det är första gången hon undervisar ett barn som har Downs syndrom.  Men fröken Anna är klok och än så länge tålmodig, hon brukar breda ut alla notböcker hon har, samt komplettera med sjalar, för att täcka pianot så Wilmer kan koncentera sig bättre. Då funkar det ganska bra, men inte helt, att återfå fokus. Men så en dag kom jag på att vi förstås kan använda bildstöd, både på lektionen och hemma. 

Jag pratade med pianofröken och vi kom fram till att vi provar med fyra inplastade kort, som Wilmer kan dra i tur och ordning, så att han kommer ihåg vad som gäller på lektionen och förhoppningsvis känner större delaktighet när han får välja.  Hittills funkar det faktiskt jättebra, fast pappret är lite tunt så han kan se texten på andra sidan och  väljer helst "spela läxa" först, men det är ju helt okey:)

Bokat skidresa!

 

Jag undrar hur det kommer att gå i år. Förra året, efter ett par privatlektioner med fantastiska Ida, kunde och vågade Wilmer åka så här.

Men före det var det en lång period med hänga-lealöst-i-sele som gällde, och det var förstås görtungt för den som åkte bakom och höll emot. Med tanke på att sonen varken ser eller hör jättebra, samt att jag sällan lämnar barnbacken pga höjdrädd, känns det lite läskigt att åka bakom. Jag vet inte om jag klarar av att åka ikapp, åka förbi och bromsa oss båda, men jag misstänker att jag kommer att få tillfälle att testa det:) Vore bra om han ville ha hörapparaterna på, eller kanske något liknande Scala Rider headset/teamset skulle funka bättre? Fast det är inte säkert att han gör som jag säger även om han hör mig ...

Om hörapparater

Hörapparater är bra grejer. 

Om de används. Om det inte är för bullrigt, när man använder dem. Om de inte tappas bort. Eller göms. 

Det kan ta 1000 timmar att vänja sig vid dem. Om man använder hörapparater och tycker att rösten låter som en robot när man talar, kanske man inte förstår vitsen med dem. Och när man ska rätta till hörapparaterna, och de tjuter, då vill man verkligen inte ha dem mer den dagen. 

Men om man INTE har dem, är det svårt att uppfatta vad fröken säger, och hon kan inte teckenspråk. Och om man inte hör bra, så är det svårt att stava bra, i alla fall när man skriver som man tycker att det låter när man uttalar orden. 

Lyckligtvis är det tåliga grejer, de där hörapparaterna. De tål att sittas på (under soffdynan) dammsugas upp (under soffan), skakas ur smutstvätt ner på stengolv, fiskas upp ur nästan tom kaffemugg, fast de egentligen inte tål väta. De försvinner ibland men sonen brukar tala om var de är när jag frågar. Om han vet.

Hela veckan har jag letat, och tjatat och frågat. "Var är de? Är de kvar i skolan? (Nej, ingen som har sett till dem där) Har du gömt dem? Vet du  inte var de kan vara nånstans?" Men sonen bara rycker på axlarna och slår ut med händerna lite lojt och säger "Borta ... tyvärr."

Men så en dag, på väg att kliva in i bilen, råkar jag skrapa lite i snön med foten och skymtar något bekant. Böjer mig ner och hittar en saknad hörapparat. Den ser hel ut. Skrapar lite till i snön och hittar den andra med. Sluter handen om dem och hör dem tjuta svagt. Tänk, till och med en vecka i snö klarar de! De måste ha trillat ur asken som låg i ryggsäcken när jag morgonstressad och sömndrucken hivat in oss alla med packning för att köra till skolan. Det var mitt fel.

Det får jag höra varje morgon nu. Jag är inte säker på vilket som är värst, att  jag slavade bort dem, eller att jag hittade dem.

Möte med skolpsykologen

Så blev vi då kallade  till ett ”förutsättningslöst” möte med skolpsykologen. Hon inledde med att säga att det där med inkludering hade ju visat sig fungera väldigt dåligt i vår kommun ... 

Jo, det kunde vi hålla med om, men om man har attityden att det kommer att misslyckas, och man inte intresserar sig för att studera fungerande verksamhet och modern forskning så blir resultatet därefter. 

Psykologen sa att själv var hon en varm anhängare av särskolan, hon hade träffat flera lyckliga särskolebarn när hon jobbade i Dalarna(!), så hon ville gärna veta varför ville vi inte placera vårt barn i särskola? 

Vi svarade, som vanligt, att vi vill att vårt barn ska få tillgång till utbildning och sociala förebilder. Att vi tror att särskolan skulle begränsa honom.  Och även om det finns bra och dåliga särskolor, precis som det finns bra och dåliga skolor, så tycker vi inte det är okey med segregering. Vi tror att allmänhetens fördomar och okunnighet orsakas av att generationer vuxit upp med särskolan som begrepp.  

Skolpsykologen vill gärna att sonen ska göra ett psykologtest. 

"Det bara högst en timma, det spelar ingen roll att han har språkstörning och att jag inte kan ett enda tecken."

 Vi svarade att hon nog inte kan så mycket om språkstörning och funktionsnedsättning om hon säger så. 

Hur skulle förresten ett psykologtest ge pedagogerna kunskap i teckenspråk, AKK och IKT och Karlstadmodellen, sådant som behövs för att tydliggöra undervisningen, och som de saknar idag?  

Dessutom befarar vi att ett psykologtest skulle ge rektor verktyg för att tvångsförflytta sonen till den lilla särskolan där barnen aldrig får träffa några normalstörda barn och personalen lägger ribban tämligen lågt vad gäller utbildningsmål. 

"Nämen det behöver ni inte vara rädda för, det kommer inte att hända", utbrast skolpsykologen. 

"Men, förra året var det ju ett barn som tvångsförflyttades dit av rektor? Efter att  föräldrarna anmält till Skolinspektionen? De vann i rätten sedan, men ändå ..." 

Då blir skolpsykologen ganska röd i ansiktet och säger lite generat att: 

"Jaså det fallet, ja men det var en heelt annan sak." 

Det är dags att avsluta mötet, men innan vi hinner gå säger skolpsykologen myndigt att vi måste diskutera vidare en annan gång ...

Det kändes ganska hopplöst efter det mötet, ingen annan förälder som har barn med behov på skolan har blivit kallad till skolpsykologen, bara vi som anmält rektor till Skolinspektionen! 

Men Skolinspektionens rapporter från den allmänna granskningen av kommunens skolor fortsatte droppa in och antagligen diskuterades det rejält  i kommunhuset. I alla fall fick vi en tid senare ett informationsbrev från sonens skola, där man meddelade att rektor avgått ...

Vad Skolinspektionen hade att säga om den segregerade särskolan/träningsskolan kan man läsa här

Snart slut på jullovet och början på .. vad?

Jul och nyår har vi firat tillsammans med med släkt och vänner. Jag njuter den här tiden, man kan kravla sig upp ur materialträsket och ägna dagarna åt goda samtal  och trevlig samvaro med nära och kära, liksom innesluten i en kokong där delaktighet är en självklarhet. Alla får vara med!

Utanför den här bubblan, bortom ledigheten, vad kommer att hända då? Blir det en termin i skolan där personal och ledning lyfter blicken från navelskåderiet och lär sig om modern forskning och jobbar tillsammans för att alla barn ska utvecklas och nå målen? Eller blir det en termin där inskränkta bakåtsträvare med mer makt än kompetens till varje pris försöker tvångsinskriva vårt barn i någon av kommunens två isolerade sär/träningsskolor? Jag bävar ...

Våren 2013 anmälde vi till slut skolan till skolinspektionen. Beslutet kom i september.
Skolinspektionen anmärkte på skolans oförmåga att upprätta åtgärdsprogram samt bristen på analys och utvärdering av stödinsatser. Ungefär i samma veva skedde även allmän tillsyn av kommunens skolor.
Det beslut som avser "vår" skola finns att läsa här
För ett tag kändes det skönt att även skolinspektionen kritiserat sådant vi klagat på i flera år.
Men, snart blev vi uppringda av skolpsykologen som beordrade oss till ett möte för att diskutera sonens skolplacering kommande termin, på uppdrag av rektor och grundskolechef …