De goda människornas tystnad...

För ett tag sedan frågade jag lite försynt hur fröken tycker att det går för lille W i skolan.
"Jag tycker det går jättebra, han har utvecklats enormt mycket det här året, både socialt och kunskapsmässigt. Faktum är att jag bara ser fördelar med inkludering. De andra barnen lär sig ta hänsyn och gläds med honom när han klarar saker, som att läsa t ex. Och han tar efter sina sociala förebilder. Plockar fram skolböcker när de andra gör det, och sitter och jobbar, precis som de. 
I början gick han undan ibland och ville leka själv på raster, men nu springer han ut och vill vara med de andra" svarade hon.

Sedan sa hon att hon tror att särskoleformen är på väg att försvinna, att den nya skollagen tyder på det. (Barn med autism ska t ex inte automatiskt placeras där längre). Men det kommer att ställa högre krav på lärarna, de måste utvecklas och se till barnens bästa. Nu är det många som harvar på i gamla hjulspår och det duger inte. Gissa om det är härligt att höra en erkänt skicklig lärare säga detta!

Nu är det snart dags att planera för nästa läsår och jag är förstås orolig för att rektor ska propsa på särskola igen. Särskilt som jag hör att rektor intensivt försöker övertala föräldrar till ett barn med Downs syndrom att välja särskola i åk 1. Det är förstås väldigt bekvämt för rektor och speciallärare för då trillar pengar in automatiskt, och de kan välja träningskola för att slippa leva upp till kraven som särskoleformen ändå ställer på kunskap. Men det är definitivt inte bäst för barnet som inte får sociala förebilder.
Om rektor är motsträvig gäller det för oss att ta strid eller flytta till annan ort eller annat land som kommit längre i dessa frågor. Väljer vi att försöka bekämpa den okunnighet och fördomsfullhet som råder inom systemet så känns det i alla fall gott att veta att sonens fröken delar våra åsikter.

Många väljer särskola just för att de känner sig pressade till det. Rektorer kan ge intryck av att det inte finns resurser eller vilja att ta emot barnen, vilket är emot lagen. Föräldrar är rädda för att deras älskade barn ska blir mobbat eller känna sig utanför om de väljer inkludering, särskilt som deras vanliga barn går kanske på skolor med dålig skolledning där det förekommer. Hör man inga andra åsikter är det inte lätt att följa sin magkänsla.
 
Hur ska vi få en Skola för alla och ett samhälle där alla är delaktiga när vi tillåter Särskola?
Martin Luther King sa en gång i ett helt annat sammanhang: "Det farliga är inte de onda människornas ondska utan de goda människornas tystnad". Särskolans syfte är förstås inte ont, men väl förlegat, och resultatet blir sällan gott. Visst kan vi jämföra oss med baltstaterna och böja våra huvuden i tacksamhet för särskolans existens, men jag ser hellre att man riktar blicken mot de länder som satsar på att ge personer med funktionshinder möjlighet till akademisk utbildning och inkludering i samhället.