Matte i årskurs två...

är naturligtvis svårare än i årskurs ett. Ändå tyckte jag att det var närmast chockartat att konfronteras med hundratal efter sommarlovet. Vi som fortfarande tragglar tiotal, med laborativt material dvs fantastiska Numicon.
Då är det tacksamt när fröken har lektioner med konkreta uppgifter, som att mäta kottar, fingrar, varandra etc och jämföra. Även om det kan vara svårt att förklara begrepp som att 100 cm är lika långt som 1 m. Vi använder "positionstalspilar" för att visa hur man bygger ihop 100-tal, tiotal och ental. Samt Numicon. Men där saknar jag ju hundratal. Vad göra? Kommer de att tillverka sådana? Eller ska jag försöka göra själv i cernitlera? Eller finns det något annat material jag kan använda?

I skolan jobbar de med matteboken Pixel 2a . Här har vi mätt upp och klippt till snören som är så långa som talen i uppgiften. Sen knyter vi ihop dem.Så att det blir någon sort verklighetsanknytning till talet. Och så har vi sågat till en 1-meter lång stav och skrivit på den att den också är 100 cm.

Praktisk matematik

Efter jullovet fortsatte fröken undervisa barnen i årskurs 1 i subtraktion och addition. Det här är en bild ur Pixelboken. 
Sonen behöver verkligen konkret, praktiskt material. Saker eller bilder på föremål där vi kan kryssa av och räkna, kulram och tallinje är nödvändiga hjälpmedel. Då fungerar det att räkna plus och minus upp till  siffran tio.
Tal mellan tio och tjugo är svårare att hantera än så länge.
De vanliga barnen börjar snart räkna i Pixel 1 b, från tjugo och uppåt, men sonen får jobba med tydliga tal inom talområdet tjugo, som fröken tagit fram speciellt för honom. Han får också jobba med tal över tjugo, samt öva innebörden av tio, tjugo, tretti etc på Smartboarden, vilket han tycker är kul. Korta repetitioner under en längre tid verkar ge bra resultat.
Hemma leker vi affär, prismärker plastmat och använder riktiga mynt att betala med. Syftet är att visa den praktiska kunskapen.. Det är också bra att introducera 10-kronor, femkronor och enkronor och t ex förklara att tio enkronor är lika mycket som en guldpeng.

När det enbart står siffror, som i undre raden på bilden blir allting mycket svårare för sonen, det märks.
Men med lite hjälp kan han leta upp siffran sexton på tallinjen och rita med tuschpenna, "hoppa" 8 steg åt vänster för att hitta rätt svar. Det är en början...

Om vikten av att anpassa tänk och metod

Vad är viktigast, kunskapen eller att kunna utföra uppgiften i skolboken "korrekt"?
För ett barn med svag muskeltonus kan det var svårt att ha ett bra penngrepp och skriva/rita snygga jämna linjer. I Pixel matteboken för årskurs 1 skall barnen t ex ringa in rätt antal saker. På sidan trängs flera olika små uppgifter. Har man sämre syn kan det vara svårt att urskilja detaljerna. Vi ville prova en uppgift för att se hur sonen reagerade. Sonens far berättade och demonstrerade hur man skulle göra, och blev först smått förtvivlad när sonen inte riktigt lyckades ringa in rätt mängd. Sonen räknade rätt och sa hur många saker som skulle vara inuti ringen. Men att ha koll på mängden samtidigt som näven som ritar linjen/ringen skymmer alla små mängd-saker, är inte lätt. Lite bättre gick det när sonen först prickade för vilka saker som skulle ringas in. Vi insåg att uppgiften måste presenteras på ett annat sätt och vara mycket tydligare/större. Är man inte uppmärksam på vari problemet ligger kan man misstolka det som att barnet inte förstår uppgiften. När vi istället plockade fram en mängd klossar och ett snöre ringade sonen direkt in det antal som nämndes.
Någon dag ska jag ta fram liknande uppgifter, men stora och tydliga, i Symwriter och se om sonen hellre gör dem än plottriga Pixel, och informera skolan, så han får rätt förutsättning för att lyckas med uppgiften.