Trolle cup i Kläppen.

Kan inte låta bli att lägga upp ett filmklipp från Trolle Cup, det blir sista inlägget om Sportlovet, jag lovar. 
Efter vurpan i backen med alla guppen var Wilmer betydligt försiktigare. Men speakern, en av alla duktiga skidlärare, är alldeles underbar på att heja honom in i mål och Wilmer stortrivs:)
Och bakom Wilmer skymtar man orädda Klara som snabbt och säkert susar nerför backen!

liten filmsnutt skidåkning från sportlovet i Kläppen.

Jag åker upp i knappliften när jag möter Wilmer på väg ner för backen, han älskar att åka i guppen! Storebror hinner i kapp och åker efter för säkerhets skull. Ett par åk senare råkade W komma upp på nån grej där man skulle glida fram innan avhopp, han såg den inte så han ramlade förstås. Det gick rätt bra, men sen åkte han lite försiktigare ... särskilt när det blev dags för barnens  Trolle cup

Svenska Downföreningens Nätverksträff på Bassholmen

Vi har tillbringat två härliga dygn på Bassholmen tillsammans med Downföreningens Nätverk Bohuslän-Göteborg.

Bassholmens vandrarhem

Utsikt från verandan..

Annika Melin (www. språkbussen.se) hade bokat hela vandrarhemmet för nätverkets räkning. Det finns nio rum med 2-6 sängar, totalt 40 bäddar.
(www.bassholmen.net)
En liten motorbåt fick köra fram och tillbaks till ön med alla personer och all vår packning. Det var enda kruxet tyckte jag. Med en glutenintolerant och mjölkallergisk son är det inte bara att köpa en räckmacka på kaféet om maten tar slut. Så naturligtvis hade vi med oss alldeles för mycket mat i stället. Bara för säkerhets skull...

Kvällsdopp från bryggan...  

Krabbfiske..

Inga scheman att följa...bara umgås och ha det trevligt, stod det i inbjudan.
Och så blev det... Vi badade, lekte, spelade fotboll, grillade och badade igen. Samt besökte vi det fina båtmuséet tillsammans.
Eftersom vi delade kök blev det  många spontana samtal medan vi vuxna lagade mat och barnen sprang omkring i det stora huset och lekte. Det är skönt att träffa andra föräldrar som har barn med Downs syndrom. Alla vet hur det är liksom..
Vi har ett behov av att utbyta erfarenhet och berättelser. Om hur fantastiska våra barn är! Om skola.. att det är rena lotteriet om barnet kommer att omges av kunnig engagerad personal,  och hur frustrerande det är när man sitter på möten och kommer överens och sen gör skolledningen nåt helt annat, eller ingenting alls...  Om hur habilitering och skola borde samarbeta för barnets bästa.  Och vet ni att i Australien t ex, där kan personer med Downs syndrom ta körkort! Vi pratar om rektorer som tolkar skollagen lite som de vill.  Och inte förstår hur viktigt det är med teckenspråksstöd..
Vi diskuterar hur vi ska kunna förändra attityder och förbättra skola och samhälle för våra barn.
Efter två dygn reste vi ifrån ön med ett leende på läpparna. Styrkta av goda samtal med trevliga människor. Och vi har bestämt oss för att försöka göra om det här nästa år. Eventuellt med ett tema, t ex seglarskola för barnen? Kanske vi ses då?

Svenska downföreningens sommarläger..

I år blir det nog teckenspråksläger igen...  http://www.svenskadownforeningen.se/aktiviteter/lager/sommarlager

Kanske blir det väldigt likt förra årets läger, men det var så himla bra så det gör inte så mycket.
Då tecknade föreläsarna samtidigt som de pratade. Mycket lärorikt med intressant information om pedagogik angående läs- och skrivprocessen samt andra skolfrågor, och så fick man inspiration till att teckna meningar samtidigt. Tillfälle att prova dataprogrammet Inprint och tillverka material fanns också. Barnen fick leka och ha upp och nergympa. Vi föräldrar fick träffas och diskutera. Och så fick vi som vanligt himla god mat...   
I år hoppas jag det blir ännu mer skoldiskussioner och tillfälle att utbyta erfarenheter om hur det fungerar i olika kommuner. Dataprogrammet Symwriter ska demonstreras, det behöver jag som inte förstått riktigt hur det fungerar ännu.

MEN, nästa år tror jag vi försöker anmäla oss till DHB Västras sommarläger med teckenspråk.
I år upptäckte jag det alldeles för sent, och ärligt talat tvekar vi en smula. Ska vår son med DS vara välkommen bland språkstörda och döva/hörselskadade barn? Och kommer vi att kunna teckna med de andra barnen och deras föräldrar? Om vi inte provar får vi aldrig veta...
Varför vill vi det då? Jo,vi tycker att vår son behöver sociala förebilder inom teckenspråket också, eftersom vi vill använda det för att förtydliga vår gemensamma kommunikation.
I skolan kan inte barnen teckna så bra som han, så då undviker han också att teckna. Å andra sidan försöker han prata eftersom klasskamraterna gör det, så de är hans sociala förebilder för talspråk, vilket är jättebra.

Via DHB-läger eller utflykter får vi vuxna möjlighet att öva upp vårt teckenspråk, och därmed ligga steget före vår son.  
Och så kostar ett DHB läger för vår lilla familj endast en tredjedel jämfört med Svenska Downföreningens läger...
Hur är det möjligt? Föreläsare kostar förstås. Men skiljer standarden sig åt för övrigt? Det vill jag ta reda på..