Intensivkommunikationsträning på Regionhabiliteringen

I två veckor har Wilmer varit på Regionhabiliteringen för att intensivträna kommunikation. Jag tror att det snart har gått ett år sedan jag bad att få remiss från habiliteringen där vi bodde förut. Det var i vanlig ordning en annan förälder som tipsade om möjligheten. Eftersom sonen hade svårt att göra sig förstådd i en icke-tecknande skolmiljö, och helst uttryckte sig i ett- eller tvåordssatser samt hade otydligt tal kände jag att det var värt att prova. Särskilt som logopeden inte jobbade med språkträning, och den pensionsmässiga talpedagogen på förra skolan oftast var sjukskriven .
Man kan bo på regionhabiliteringen under tiden man är inskriven där, fast vi valde att åka hem på eftermiddagarna.

Kommunikation är inte lätt...

När jag beklagade mig på facebook över den nya elevassistentens teckenokunnighet, så svarade en  vän; "Jamen hon har i alla fall läst specialpedagogik!" och jag skulle just svara "visst, eller hur?"  för jag trodde vännen var sarkastisk, men sen insåg jag att den här personen inte brukar vara det.
Så jag var tvungen att fråga om hon drev med mig och fick raskt till svar att det skulle hon aldrig drömma om.. Hmm, det skulle också kunna vara ett raljerande svar...
Men sen berättade vännen att hon själv läst specialpedagogik och att det var så bra att kunna i vardagen med ett funktionshindrat barn.
Och det var ju skönt att höra.  Faktiskt!
Där ser man hur lätt det kan bli missförstånd när man inte har personen framför sig och kan tolka kroppspråk etc.
Och jag är inte ens särskilt språkstörd.
Jag kan bara ana hur svårt det kan vara för sonen W att förstå vad som egentligen menas med orden han hör.

Min erfarenhet av specialpedagoger i vår lilla stad är inte särskilt positiv. Det är ofta utbrända lärare som inte längre orkar med stora, stojande barngrupper men inte orkar byta yrke helt och hållet.
Bättre då att bygga på med en specialpedagogisk utbildning och få vila ut hos en liten grupp funktionshindrade som ju alltid är så glada och positiva.
För att slippa leva upp till jobbiga mål ser man till att barnen skrivs in i träningsskola, och kan sen säga till föräldrar som undrar, att man läser enligt särskolans program ibland när andan faller på (utan krav på redovisning).
Om barnet inte lär sig läsa och skriva så är det bara att rycka på axlarna och säga att det faktiskt inte är alla barn som kan lära sig läsa.
Och detta gäller tyvärr inte bara skolvärlden utan även  specialpedagoger och logopeder som jobbar på vår habilitering, den första instans som föräldrar till ett funktionshindrat barn möter och borde få hjälp ifrån.
Därför har jag svårt att förstå varför vanlig skolpersonal talar så varmt om specialpedagoger.

Men det finns naturligtvis riktigt skickliga pedagoger som brinner för sin uppgift. Jag har mött dem. De är fantastiska och gör en enastående insats. Någonstans i en kommun nära min, men inte här.

Vågar man hoppas på att den nya elevassistenten ska ändra på det?