Om hörapparater

Hörapparater är bra grejer. 

Om de används. Om det inte är för bullrigt, när man använder dem. Om de inte tappas bort. Eller göms. 

Det kan ta 1000 timmar att vänja sig vid dem. Om man använder hörapparater och tycker att rösten låter som en robot när man talar, kanske man inte förstår vitsen med dem. Och när man ska rätta till hörapparaterna, och de tjuter, då vill man verkligen inte ha dem mer den dagen. 

Men om man INTE har dem, är det svårt att uppfatta vad fröken säger, och hon kan inte teckenspråk. Och om man inte hör bra, så är det svårt att stava bra, i alla fall när man skriver som man tycker att det låter när man uttalar orden. 

Lyckligtvis är det tåliga grejer, de där hörapparaterna. De tål att sittas på (under soffdynan) dammsugas upp (under soffan), skakas ur smutstvätt ner på stengolv, fiskas upp ur nästan tom kaffemugg, fast de egentligen inte tål väta. De försvinner ibland men sonen brukar tala om var de är när jag frågar. Om han vet.

Hela veckan har jag letat, och tjatat och frågat. "Var är de? Är de kvar i skolan? (Nej, ingen som har sett till dem där) Har du gömt dem? Vet du  inte var de kan vara nånstans?" Men sonen bara rycker på axlarna och slår ut med händerna lite lojt och säger "Borta ... tyvärr."

Men så en dag, på väg att kliva in i bilen, råkar jag skrapa lite i snön med foten och skymtar något bekant. Böjer mig ner och hittar en saknad hörapparat. Den ser hel ut. Skrapar lite till i snön och hittar den andra med. Sluter handen om dem och hör dem tjuta svagt. Tänk, till och med en vecka i snö klarar de! De måste ha trillat ur asken som låg i ryggsäcken när jag morgonstressad och sömndrucken hivat in oss alla med packning för att köra till skolan. Det var mitt fel.

Det får jag höra varje morgon nu. Jag är inte säker på vilket som är värst, att  jag slavade bort dem, eller att jag hittade dem.