Teckenspråkshelg med DHB Västra

Varje år arrangerar DHB Västra teckenspråkskurser: mammahelg (för kvinnliga anhöriga samt personal), pappahelg (manliga anhöriga samt personal) och familjehelg.
Jag behöver verkligen fylla på teckenförrådet, det var ett par år sedan jag avslutade TUFF-utbildningen och som med allting annat gäller det att ligga steget före barnet och vara förebild.
Syskon över 12 år kan delta i teckenspråksundervisningen om de föredrar det framför att vara med på barn- och ungdomsaktiviteterna.
Nordiska folkhögskolan i Kungälv fixar boendet, lektionerna och barnledare. Skolan har  TUFF- och teckentolkutbildning under veckorna och kan erbjuda teckenspråkiga barnledare samt bra teckenspråkslärare.
Medan jag fick teckenspråksundervisning lekte Wilmer med de andra barnen, spelade brännboll och bowling samt såg på film. Särskilt roligt var det att skolans rektor kom fram och berättade hur imponerad hon var av Wilmers teckenspråk!  Hon hade stått och betraktat honom en stund medan barnen såg Kalle och Chokladfabriken och lagt märke till att Wilmer teckentolkade filmen så gott han kunde. (ordet blockera kunde han t ex inte, bra för mig att veta) Både teckenspråk och tal har utvecklats enormt sedan han började i en teckenspråkig skola, vilket ställer  högre kvar på oss föräldrar så klart. Därför är det så bra att DHB Västra ordnar dessa kurser till en rimlig peng. Hörselvården har också teckenkurs och den är gratis, men bara ett par timmar en gång i månaden här i Göteborg och kursen är tänkt som förberedande TUFF.  (Vänersborg erbjöd teckenspråk varannan vecka och fler timmar per gång)
Den första bilden är tagen utanför elevhuset där vi bor - vi väntar på kompisar för att gå till gemensamt samkväm på kvällen, och den andra bilden togs utanför huvudbyggnaden före frukost nästa morgon. Bara det att gå till dukat bord 2-3 gånger om dagen ...

 

Somligt gör en trött...

Somliga morgnar kliver min kropp upp ur sängen och tar itu med vardagssysslorna, fastän själen ligger kraftlös kvar och stirrar in i väggen.  
 På senaste uppföljning-av-åtgärdsprogram-mötet läste speciallärare Eva-Lena upp samma kortsiktiga mål som de senaste gångerna. Suck.
Till exempel i  matte ska sonen kunna positionssystemet, skilja på ental, tiotal och hundratal och använda vid räkning.
Jag sa att jag tycker att han kan det , är det inte dags att gå vidare? (han räknar hemma och jag har filmat honom då) "Vad är det som krävs?" Speciallärare Eva-Lena flackade med blicken och menade att kunskapen inte var befäst.
Jag frågade klasslärare Å vad som krävs, och hon sa att det vore bra om han kunde räkna på det nya sättet för det är så mycket tydligare. Specialläraren sa att det hade hon inte gjort med Wilmer för det kunde hon inte .Klassläraren sa att hon lät W använda miniräknare och det klarade han galant. Jaha?

Ännu har jag inte sett till vare sig åp eller utvärdering, bara fått det uppläst på mötet, så jag vet inte om de gjort några ändringar efteråt, men jag tillåter mig att tvivla.

Angående engelska så var det kortsiktiga målet, återigen, att kunna några engelska fraser.
Jag frågade hur mycket de hade jobbat med det och med vad.
Speciallärare Eva-Lena sa att W fått jobba i  Little Bridge.
"Det är ett jättebra program, men var i programmet finns de där fraserna och hur har ni övat?"
Speciallärare svarar att det vet hon inte, och så lägger hon till:
MAN FÅR INTE STÄLLA FÖR HÖGA KRAV!

Alltså, om man inte arbetar med kortsiktiga mål, hur ska då eleven kunna nå dem?

Inget ont som inte har något gott med sig ... :)