liten rapport från helgkursen för föräldrar till språkstörda barn, "Mitt unika barn"

Den 30 september samlades ett antal kursdeltagare på Katrinebergs folkhögskola, (mer om den skolan kan du läsa här) vid lunchtid för att lyssna på Sören Olsson. Han pratade om att livet inte alltid blir som man tänkt sig, och att det inte behöver vara av ondo när vi inte längre har någon karta eller kompass att navigera efter i livet. I stället för att att fråga sig  varför saker och ting inte blir som planerat kan man välja att se skönheten och glädjen i det oväntade man möter och tänka varför inte?. 

Föredraget hade en allvarlig underton, javisst,  men var också oerhört roligt och underhållande..

Senare på kvällen arrangerade logoped Christina ett uppmjukande lektionspass i line-dance! för oss kursdeltagare innan vi hade fredagsmys med te och smörgås.

Lördagen handlade bl a om hur man kan jobba med barn som har språkstörning ur logopedens perspektiv.
Hur viktigt det är med rätt sittställning, bra balans, mungympa och även ansiktsmassage i sin helhet för att alla små muskler ska kunna jobba på bästa sätt. Samt vikten av rätt andning och magstöd. Logopeden demonstrerade också diverse verktyg och gomplattor. Någon mutterplatta enl Irene Johanssons modell hade hon inte med, men några av åhörarna berättade att deras barn använt sådan i flera år med gott resultat.

På eftermiddagen föreläste företrädare för SPSM om råd och stöd som de kan erbjuda barn med grav språkstörning och skolor kostnadsfritt. Bl a  kan de komma och föreläsa om språkstörning, och utreda enskilda barn i skolan och i Sigtuna (med rektors tillstånd) för att sedan erbjuda hjälp och stöd. Mer står att läsa på deras hemsida. Där finns också en flik med aktuella frågor och svar. Samt informerade de om de skolor som finns för språkstörda, bl a Hällsboskolan

Under söndagen berättade två olika mammor om sina barn med språkstörning och erfarenhet av skoltid.
Innan vi avslutade kursen hade vi gruppdiskussioner ang frågor som DHB driver.  T ex om vilken typ av skolform vill vi som har språkstörda barn ha tillgång till? Svaret blev inte oväntat att föräldrar vill ha valmöjlighet, kunna välja inkludering, specialskola eller språkklass. Fördelen med ett antal specialskolor för språkstörning utspridda över landet är att de också kan fungera som resurscenter för pedagoger och föräldrar. Vi diskuterade också om habilitering eller fristående resursteam är det bästa. En uppgradering av Hab tyckte nog de flesta var bra. Där finns oftast redan den kompetens som behövs, även om det är rena lotteriet om man hamnar hos en bra eller dålig habverksamhet/habpersonal. Vi och DHB ville också ha tillgång till mer utbildning inom TUFF/TAKK (flera föräldrar hade inte fått info  om att det var bra för deras barn) samt andra generella utbildningar om funktionshinder och språkstörning.

Sammanfattningsvis tycker jag att det var en jättebra kurshelg med mycket info och givande samtal med trevliga kursdeltagare och företrädare för DHB.

TUFF-utbildning-TeckenspråksUtbildningFörFöräldrar

Av en slump fick jag höra talas om att föräldrar med språkstörda, döva, hörselskadade barn och ungdomar kan få gå TUFF-utbildning. Vår habilitering hade inte en aning om att det finns...

Livet blir så mycket lättare när man har ett gemensamt språk. Inga missförstånd, och färre konflikter när man kan vara tydlig mot varandra.

TUFF innebär att föräldrar kan  få 10 veckors teckenspråksutbildning, dvs 240 timmar fördelat på 3 år med 3 veckor/år.  (att jämföra med ca 1200 timmar i Norge)
Det finns 3 eller 4 skolor som håller kvalificerade kurser i Sverige. De har lite olika upplägg.

Gemensamt är att lärarna är fulltecknande, ofta döva eller åtminstone har genomgått 4-årig tolkutbildning, vilket kan kännas som en utmaning första veckan. Syftet är att föräldrar ska kunna kommunicera med sina barn och bygga deras ordförråd, ge barnen ett språk att uttrycka sig med.

Jag som har ett språkstört barn väljer tills vidare att teckna svenska, dvs jag tecknar hela meningar samtidigt som jag talar. Jag vill  locka barnet att teckna och prata, samtidigt som det får en förståelse för svenskans ordföljd.

Studier visar att om man enbart använder TSS, tecken som stöd, (dvs tecknar substantiven eller huvudverbet) pratar/tecknar det språkstörda barnet ofta på det viset, med enstaviga ord och förstår inte betydelsen av bindeord. Språket och ordförrådet förblir fattigt. Men självklart är TSS bättre än ingenting. Människor behöver kunna uttrycka sig och förmedla tankar och känslor. Självkänslan blir sämre när man inte har ett språk och kan kommunicera med andra.