Möte med skolpsykologen

Så blev vi då kallade  till ett ”förutsättningslöst” möte med skolpsykologen. Hon inledde med att säga att det där med inkludering hade ju visat sig fungera väldigt dåligt i vår kommun ... 

Jo, det kunde vi hålla med om, men om man har attityden att det kommer att misslyckas, och man inte intresserar sig för att studera fungerande verksamhet och modern forskning så blir resultatet därefter. 

Psykologen sa att själv var hon en varm anhängare av särskolan, hon hade träffat flera lyckliga särskolebarn när hon jobbade i Dalarna(!), så hon ville gärna veta varför ville vi inte placera vårt barn i särskola? 

Vi svarade, som vanligt, att vi vill att vårt barn ska få tillgång till utbildning och sociala förebilder. Att vi tror att särskolan skulle begränsa honom.  Och även om det finns bra och dåliga särskolor, precis som det finns bra och dåliga skolor, så tycker vi inte det är okey med segregering. Vi tror att allmänhetens fördomar och okunnighet orsakas av att generationer vuxit upp med särskolan som begrepp.  

Skolpsykologen vill gärna att sonen ska göra ett psykologtest. 

"Det bara högst en timma, det spelar ingen roll att han har språkstörning och att jag inte kan ett enda tecken."

 Vi svarade att hon nog inte kan så mycket om språkstörning och funktionsnedsättning om hon säger så. 

Hur skulle förresten ett psykologtest ge pedagogerna kunskap i teckenspråk, AKK och IKT och Karlstadmodellen, sådant som behövs för att tydliggöra undervisningen, och som de saknar idag?  

Dessutom befarar vi att ett psykologtest skulle ge rektor verktyg för att tvångsförflytta sonen till den lilla särskolan där barnen aldrig får träffa några normalstörda barn och personalen lägger ribban tämligen lågt vad gäller utbildningsmål. 

"Nämen det behöver ni inte vara rädda för, det kommer inte att hända", utbrast skolpsykologen. 

"Men, förra året var det ju ett barn som tvångsförflyttades dit av rektor? Efter att  föräldrarna anmält till Skolinspektionen? De vann i rätten sedan, men ändå ..." 

Då blir skolpsykologen ganska röd i ansiktet och säger lite generat att: 

"Jaså det fallet, ja men det var en heelt annan sak." 

Det är dags att avsluta mötet, men innan vi hinner gå säger skolpsykologen myndigt att vi måste diskutera vidare en annan gång ...

Det kändes ganska hopplöst efter det mötet, ingen annan förälder som har barn med behov på skolan har blivit kallad till skolpsykologen, bara vi som anmält rektor till Skolinspektionen! 

Men Skolinspektionens rapporter från den allmänna granskningen av kommunens skolor fortsatte droppa in och antagligen diskuterades det rejält  i kommunhuset. I alla fall fick vi en tid senare ett informationsbrev från sonens skola, där man meddelade att rektor avgått ...

Vad Skolinspektionen hade att säga om den segregerade särskolan/träningsskolan kan man läsa här

Snart slut på jullovet och början på .. vad?

Jul och nyår har vi firat tillsammans med med släkt och vänner. Jag njuter den här tiden, man kan kravla sig upp ur materialträsket och ägna dagarna åt goda samtal  och trevlig samvaro med nära och kära, liksom innesluten i en kokong där delaktighet är en självklarhet. Alla får vara med!

Utanför den här bubblan, bortom ledigheten, vad kommer att hända då? Blir det en termin i skolan där personal och ledning lyfter blicken från navelskåderiet och lär sig om modern forskning och jobbar tillsammans för att alla barn ska utvecklas och nå målen? Eller blir det en termin där inskränkta bakåtsträvare med mer makt än kompetens till varje pris försöker tvångsinskriva vårt barn i någon av kommunens två isolerade sär/träningsskolor? Jag bävar ...

Våren 2013 anmälde vi till slut skolan till skolinspektionen. Beslutet kom i september.
Skolinspektionen anmärkte på skolans oförmåga att upprätta åtgärdsprogram samt bristen på analys och utvärdering av stödinsatser. Ungefär i samma veva skedde även allmän tillsyn av kommunens skolor.
Det beslut som avser "vår" skola finns att läsa här
För ett tag kändes det skönt att även skolinspektionen kritiserat sådant vi klagat på i flera år.
Men, snart blev vi uppringda av skolpsykologen som beordrade oss till ett möte för att diskutera sonens skolplacering kommande termin, på uppdrag av rektor och grundskolechef … 

Skattjakt!

Skattjakt betyder hemma hos oss att vi vuxna skriver ett antal ledtrådar till hur Wilmer ska hitta lördagsgodiset! Eller nån annan liten pryl ... om vi vill göra flera skattjakter i veckan.
 Det viktiga är att öva läsning, matte, engelska, religionskunskap mm, samtidigt som man har roligt.
När det handlar om t ex asatro och vikingatid skriver vi flervalsfrågor som antingen leder till nästa ledtråd eller är ett blindspår. Har inte Wilmer övat särskilt mycket innan så får svarsalternativen bli väldigt självklara, liksom platsanvisningen.  Så här har Wilmer övat upp läsförmågan eftersom motivationen har funnits. Vi använder Symwriter när det är nya, svåra ord eller långa meningar. Frågorna kan återanvändas, platsanvisningen skriver vi för hand när vi gömt skatten. Man måste inte ha ett hus och trädgård för att ha skattjakt, det funkar att gömma skatten i t ex köket och ha ledtrådar till "översta lådan", "leta under tallriken", "i ugnen", "bakom blomkrukan" "på stolen"

Kommunikationskartor i skolan - om asatro

Under höstterminen har man i åk 4 bl a jobbat med vikingatid och asatro. Jag har gjort kommunikationskartor, eller pekkartor som de också kallas, i In Print (från Hargdata) och skickat med sonen. Vi har också använt dem hemma när vi läst igenom text, och lyssnat på uppläst text. (Jag köper årslicens på Pixel digitala medier från NOK.) Dels pekar jag på bild samtidigt som jag pratar mer utförligt kring den, och dels pekar sonen för att visa att han vet vem/vad jag pratar om (eller vad vi lyssnar på) När han ska svara på frågor och det är längre, svårare ord kan han peka istället för att kämpa med uttal eller skrift. Teckenspråk är ju bra såklart, men än så länge kan inte resursen teckentolka en lektion (även om han vill) och lärarna kan inga tecken alls. Den här terminen är det flera nya lärare, och de har dessutom varit långtidssjukskrivna med tillfälliga vikarier som följd.
Så, mycket hänger på att vi hemma ger förförståelse av text, (förutsätter att vi får info om vilken text som används) och att vi går igenom och repeterar hemma. Det som funkar bäst hemma hos oss är "Skattjakt".

Oj då, har det gått ett helt år sedan jag skrev något på bloggen ...?

Ja, nästan ett helt år sedan i alla fall. Vad kommer det sig då? Finns det inget att berätta? Jo, det är klart att det händer saker, och ibland blir det för mycket helt enkelt. Den där kampen, att hela tiden behöva slåss för sitt barns rättigheter och till synes självklara saker kan vara rätt utmattande. Lyckligtvis har vi vår underbara son som gång på gång visar att han kan och vill vara delaktig och göra en hel massa saker som omgivningen påstår är omöjligt, och det ger oss förstås styrka att fortsätta kämpa för hans skull.

För att uttrycka det hela kort så har vi lagt mycket tid på att sitta i meningslösa möten,  maila rektor och andra skolchefer, läsa på om lagar och regler, överklaga Åtgärdsprogram, anmäla rektor till skolinspektionen mm.

Något annat jag lagt tid på, för att hämta kraft, är att skriva. För ett par år sedan anmälde jag mig till "Skriv en roman på distans" för Ann Ljungberg. När jag skriver, då kan jag skapa egna världar där personerna beter sig som jag vill, och gör de inte det så åker de ut :)
Kursen gick ut på att man skrev färdigt sin roman utifrån 10 kursbrev och feedback på inlämnade uppgifter och det skulle ske inom två år ...
Tiden höll helt enkelt på att rinna ut och jag ville och behövde få försjunka i skrivandet för att orka med vardagen,  ytterligare en orsak till att bloggandet fick vila.
Nu har jag tagit mig igenom kursen och skrivit en början, mitten och slut på en sorts romantisk äventyrshistoria som utspelas i medeltida Frankrike.Så nu ska jag bara redigera, skriva om, skriva till, läsa igenom och redigera ännu mera innan jag provar att skicka till förlag:)
Men ett och annat blogginlägg ska jag nog hinna med ...

Vi väntar alltså på beslut från Överklagandenämnden och Skolinspektionen, lång historia, kanske skriver om det en annan gång, och det är klart att deras uttalande kommer att påverka oss på ett eller annat sätt.

Story Kit, en app för att göra egna berättelser.

W har språkstörning och hörselnedsättning och då är det inte helt enkelt att ljuda ihop ord, uttala dem korrekt eller stava dem .Story Kit är en bra app där man kan lägga in foton eller rita något och skriva text under.
T ex kan man göra en liten berättelse om simmärket Guldfisken ... W tog med sin Ipad till skolan och visade.
Jag arrangerade bilderna i Story Kit och frågade W vad han ville berätta om dem. Sen fick han skriva något ord till varje bild. Vi  både ljudar och tecknar bokstäverna och ibland skriver jag ordet/meningen på papper och han skriver av. Efter genomgång kan W läsa texten själv och på köpet har han förhoppningsvis fått en viss förståelse för vad 25 meter innebär i verkligheten.  Och vem vet, kanske vill han följa lärarens instruktioner och försöka ta fler simmärken nästa termin :)

Simskoleavslutning

Häromdagen var det dags för simskoleavslutning. Sonens tränare frågade om han inte ville ta något simmärke? Det kunde kanske vara en bra grej för att vidareutveckla simkunskaperna? Sonen är ett riktigt vattendjur men vill sällan inte alltid lyssna på sin tränare.
Vi kollade på tavlan vilka märken som var aktuella och förklarade vad de innebar. Sonen var med på noterna, något som inte alls är självklart med så kort varsel, och slängde sig glatt i stora bassängen och simmade 25 m.
Dyka ståendes från kanten var inte heller några problem, det hade han ju övat flera gånger innan.
Nöjd och stolt fick han hämta sitt simmärke, och både jag och tränaren var förstås minst lika glada.

Hos audionomen

konstaterades att sonens trumhinnor inte rör sig. Och den nye läkaren undrade om han inte märkt att sonen är en smula högljudd? Eh, jo, det har vi ju faktiskt, och vi har dessutom ifrågasatt under flera år om man har gjort tillräckligt med tester.
Det var alltså inte bara vaxproppar som de hävdat i alla år. Eller kan det vara så att trumhinnorna stelnat nyligen? Ska vi befara att han blir döv så småningom? Man undrar ju .. och bokar en till teckenkurs för säkerhets skull.
Förra året ansåg öronläkaren (inte samma som nu) att W hör bra vid hörseltest i slutet, tyst rum OM rören i öronen är rena.
Den miljö som omger sonen i skola och vardag är sällan så optimal och vi har ju märkt att han inte alltid reagerar på tilltal. Men när vi påtalat detta får vi ingen respons.
Å ena sidan borde jag kanske vara upprörd för att ingen upptäckt detta tidigare (för vem vet, kanske han kunnat tala flytande nu i så fall?), å andra sidan borde jag väl vara överlycklig för att någon äntligen föreslår hjälpmedel.
Antar att de känslorna tar ut varandra för jag känner mig mest tom, ungefär som i känslan "Vad var det jag sa", lite krasst konstaterande sådär och så går vi vidare. Man börjar bli lite luttrad ...
Så nu ska det snart provas ut hörapparater. Många frågor nu. Vill han ha dem på sig? Hur kommer det att påverka hans hörande? Hur hör han idag? Kommer talutvecklingen att eskalera? Kan han ha dem på i klassrummet? Mycket att lära sig .... igen. Och det är ju bra, det håller hjärnan i form :)

Men hjälper inte skolan till ...?

med att anpassa material? frågade någon apropå mitt förra inlägg. Jo, faktiskt så har sonens nya braiga elevassistent erbjudit sig att skriva in läsläxan i Symwriter.
Men eftersom både hon och läraren säger att det ofta saknas tid för planering av skolarbetet tycker jag det är bättre jag skriver  i Symwriter så kan de ägna sig åt viktigare saker. Och kanske jag har en liten smula kontrollbehov ... för att det är så mycket i Wilmers omgivning som jag inte råder över?
Jag har snart gått mina tio TUFF-veckor och det motsvarar ju inte ens en hel termin. Men jag kan några fler tecken, begrepp och synonymer än vad elevassistenten behärskar i nuläget. (Det är inte alltid rätt tecken kommer automatiskt över ett ord, och ibland kommer inget alls, då får man leta upp en synonym, eller hämta teckenbild från  http://lexikon.ling.su.se )
 Så om jag "översätter" själv hoppas jag att både hon och Wilmer lär sig fler nya tecken samtidigt som texten blir tydligare för Wilmer. Men visst tar det tid.
På sistone har jag därför provat att ta bort allt fler kända tecken ovanför texten för att W ska koncentrera sig på orden istället för teckenbilden och det funkar faktiskt riktigt bra. Texterna blir svårare och svårare så de kräver ändå en hel del "Miniteater" och teckentolkning vid läsning.
Om sonen bara förstod vitsen med att läsa och ville öva lite oftare ...:)

W läser ur Miniboken, veckans läxa.

W läser ett stycke ur veckans läxa (Nya äventyr med Mini, läsebok i åk 2. ) Jag scannar in texten i Symwriter med en CPen, väljer ordlistan Bildbas tecken och förstorar texten. (Fyra sidor i boken kan bli 12 A4 sidor!)

Sen tar det en stund att redigera, hitta synonymer till tecken som inte finns, och ta bort tecken för ord han lär sig allteftersom. Men det är det värt för vi ser att det funkar! W har diagnosen dyspraxi, språkstörning, och vi tycker att hans tal utvecklats enormt sen vi började med lästräning. Och så  brukar vi utföra en liten "Miniteater" med leksaksfigurer varje vecka för att förtydliga händelseförloppet och kolla så han förstår nya ord.