Att skrämma barn med doktorn..

är ganska lätt...
Det räcker med en eller två traumatiska upplevelser som innefattar läskigheter som blod eller ännu värre.. plåster. Så nu för tiden protesterar mitt barn högljutt när jag berättar att det är dags igen.
"Nej, nej, mår bra, vill inte doktor!"
Och när man anar att det kan bli en hel del sjukbesök, kontroller, provtagningar etc med barnet i framtiden är det inte utan att man börjar misströsta. Hur ska man göra för att lotsa barnet igenom detta på bästa sätt?
Det vet jag tyvärr inte..så jag är tacksam för förslag..
Men senaste tidens läkarbesök har åtminstone lärt mig hur jag inte ska göra. Att säga "Det är inte farligt" eller "det gör inte ont" fungerar dåligt. Ordet "farligt" och "ont" är starkast i meningen och barnet fastnar på det.  Bättre säga nåt i stil med att "nu ska doktorn göra så här, det går bra och sen åker vi hem och du får se på film och äta chokladnallar..." eller "nu räknar vi till 10 (eller 20 eller 30 etc) tillsammans och sen så är det färdigt och vi kan åka hem, eller gå till leksaksaffären" (eller nåt annat som barnet vill göra) och hoppas att doktorn ska klara sitt uppdrag inom utmätt tid.
Hjärnan verkar inte kunna visualisera ordet inte. Ibland försöker jag att INTE äta choklad. Genast ser jag läckra praliner och chokladkakor framför ögonen. Men genom min enorma viljestyrka lyckas jag argumentera med mig själv och övervinna frestelsen... Not..
 För flera år sedan fick jag av Rigmor i studiecirkeln "Karlstadmodellen" tipset att göra en bok om läkarbesöken så att man kan förbereda barnen på att man ska åka dit och vad man ska göra där.
Britt Claesson på Dart lärde mig att det är jätteviktigt att avsluta boken med att barnet kommer hem.
Att vara tydlig med man lämnar vårdcentralen, sjukhuset, eller vad det nu kan vara och inte blir kvar där för evigt. För det är inte självklart för barnet. Sen är ju attityden man man visar upp av stor betydelse.
Orolig förälder = orolig unge.
Nuförtiden letar jag upp bilder i Idagboken och visar vilken doktor vi ska till, om jag vet det. Eller så räcker det med att berätta och förklara. Det är helt okey för sonen att ta blodprov i fingret. Men när det behövs mycket måste de ta i armvecket. Då behövs Emlaplåster först att bedöva med. Inte lätt att sätta på en som har plåsterskräck.. Men sist gång tog jag fram vanliga plåster som han fick sätta på övriga familjemedlemmar, leksaker, möbler, väggar...och då gick han med på att det var rättvist att han också fick plåster..
Att agera förebild brukar funka bra i de flesta sammanhang, så nästa gång kanske jag kan  fråga labtanterna om de inte kan ta lite blod från mig före sonen? Fast då är det bra om jag inte svimmar..