Simträning på ny ort, eller, plötsligt en dag ...

I flera år har W deltagit i Uddevallasims fantastiska simskolekoncept. Simtränare är unga, duktiga simtalanger som är utmärkta förebilder. Varje barn tilldelas en egen simtränare. Det har varit jättebra, och W kan simma och använda sig av olika tekniker. Men, kanske för att jag var med och tittade på, eller bara för att det var roligare så, ofta brukade han simma en liten stund och sen göra vad han ville istället för att lyssna på tränaren. Dyka ner till botten, klänga på tränaren, busa med andra barn, gå iväg till hoppbassängen innan han simmat de längder tränaren ville, simma på annat sätt mm.

Det var länge oklart hur långt han kunde simma egentligen. Tills han följde med sin dåvarande klass till badhuset för att simma 200 m bröst och 50 m rygg. Jag trodde först inte på fröken och resursen när de sa att han simmat det han skulle hur lätt som helst. Men så funkar inkludering. Barn lär sig av andra barn och W ville såklart göra samma som sina klasskamrater. Efter det tillfället fortsatte han att köra med sina simlärare och väldigt ofta strunta i vad de sa ...

Nu har vi flyttat och W har börjat simträna tillsammans med andra barn med funktionshinder. En tränare går omkring vid bassängkanten och dirigerar  Första tillfället körde W sin egen scoobydoosimstil ett par längder, men snart härmade han de andra istället. 

I en timma simmade dessa fantastiska ongar fram och tillbaka i 25-meters bassängen, sammanlagt flera hundra meter, och såg ut att njuta av sträcka ut i vattnets lätthet, och alla lydde tränarens minsta vink.

Plötsligt en dag vänder det ...

Sommarlov 2014

En hel sommar har förflutit utan blogginlägg. Vi har semestrat i Europa och varit på teckenspråksläger och på många ställen har det saknats Internet. Jag tänker skriva lite om vad vi gjort på resor och läger framöver.

I juni månad råkade det dessutom bli så att vi impulsköpte ett hus i Göteborg! Så all ledig tid har ägnats åt att sortera, slänga, packa, skänka till loppis, packa ännu mer och flytta grejer. Samtidigt som vi försökt få ordning på huset i Uddevalla inför försäljning. Det krävdes lite mer än att bara spika dit några lister eftersom vi inte prioriterat renovering, eftersom vi inte planerat att flytta. Så kan det bli.

Hej då huset i Uddevalla!

Hej då pionvallmo och funkia ...

Hej då honungsros i päronträd ...

Hej då ros, minns inte om du heter Leverkusen men kommer att sakna dig i alla fall ..

Kommunikationskarnevalen 2-3 juni i Göteborg

15 maj (fast på Dalheimers hus hemsida står det 16 maj) är sista anmälningsdatum till Kommunikationskarnevalen i Göteborg 2-3 juni. Privatpersoner betalar 1500 kr+moms för att lyssna på föreläsningarna. Utställningen är gratis. Läs mer och anmäl dig här
Det brukar vara jättebra, det svåraste är att välja vilka föreläsningar man vill gå på.
I år kommer jag antagligen att stå en stund vid Darts monter där de presenterar 
Dart-KomHit utvecklingsprojekt.   Som representant för DHB Västra (är med i referensgrupp) har jag haft förmånen att följa Darts fantastiska engagemang för barns rätt till kommunikation i vårdsammanhang. Mycket intressant och lärorikt! På Darts hemsida finns även massor av bildstöd att hämta hem.

Inkluderande barnkalas

W går inkluderad i en vanlig klass 4. När han fyller år brukar han önska sig kalas på Lek och busland, och i år var det fjärde gången vi var på just det här stället. Alla i klassen är bjudna, och alla brukar komma utom en. W bjuder även kompisar med speciella behov och alla barnen leker tillsammans.
Skulle det uppstå något problem, som t ex att något utomstående barn (anläggningen är ju öppen för allmänheten) retar W eller bråkar med honom, så kommer klasskamraterna genast till undsättning.
I år var en för klassen ny kille med DS med på kalaset, och särskilt en av tjejerna var väldigt mån om att han skulle trivas. När flickans pappa kom för att hämta henne efter kalaset sprang hon fram och berättade att hon fått en ny kompis!

Tänndalen - skidsemester

Vi har åkt skidor i Tänndalen en vecka. Fantastisk natur, mäktiga snötäckta berg som som glänser som maräng i solen. Jag gillar inte att resa långt, högt eller djupt, så att åka  till fjäll  ca 70 mil bort i ca 8-9 timmar är inte är egentligen inte min grej, ändå tycker jag det är värt det.
Man bör dock undvika fjällvägen, dvs väg 311. Förra året när vi skulle till Funäsdalen kändes det som om vi hamnat mitt ute på en halkig grusväg på fjället, ödsligt som bara den, och ingen mobiltäckning. Aldrig mer, sa vi, nästa gång tar vi vägen över Mora istället för Sälen. Så det gjorde vi i år, men sen svängde vi av vid stora skyltar mot Funäsfjällen och hamnade återigen på den där helvetesvägen ...
Sensmoral: Lita inte blint på gps:en utan google mappa ordentligt innan resa. 

I Tänndalen finns fantastiska längdskidspår som vi ville prova, så vi släpade som vanligt med oss all utrustning, men som vanligt, efter några timmars slalom orkade vi inte ladda om för en tur i spåren.
Men nästa gång så ...

Wilmer är nästan mer osäker i backen än jag, så vi bokade ett par skidlektioner åt honom.  Här är han med sin skidlärare. Ser ni staketet i slutet av filmen? Följande dag hade staketet flyttats närmare backen, men det observerade inte Wilmer (som ser hälften så bra som vi andra, med glasögon).Han väjde dock fint för folk och föremål innan han for rätt in i nätet, gjorde en saltomortal rätt upp och över nätet och sedan studsade runt flera varv innan han blev liggandes på marken och vi trodde att han brutit sig fördärvad. Liftskötaren hoppade jämfota över nätet rusade fram till Wilmer och ringde efter vårdpersonal. Men då reste sig lyckligtvis Wilmer på vingliga ben och ropade "Jag mår bra!"

Som så många andra skriver jag ...

... och min roman Spegelblänk beräknas komma ut i maj på

    Mörkersdottir förlag          

  Spegelblänk finns med i Mörkersdottirs sprillans nya, fina katalog som finns här.
  Jag bloggar lite grann om mitt skrivande här.
  Och ungefär så här kommer omslaget till Spegelblänk att se ut ...

Somligt gör en trött...

Somliga morgnar kliver min kropp upp ur sängen och tar itu med vardagssysslorna, fastän själen ligger kraftlös kvar och stirrar in i väggen.  
 På senaste uppföljning-av-åtgärdsprogram-mötet läste speciallärare Eva-Lena upp samma kortsiktiga mål som de senaste gångerna. Suck.
Till exempel i  matte ska sonen kunna positionssystemet, skilja på ental, tiotal och hundratal och använda vid räkning.
Jag sa att jag tycker att han kan det , är det inte dags att gå vidare? (han räknar hemma och jag har filmat honom då) "Vad är det som krävs?" Speciallärare Eva-Lena flackade med blicken och menade att kunskapen inte var befäst.
Jag frågade klasslärare Å vad som krävs, och hon sa att det vore bra om han kunde räkna på det nya sättet för det är så mycket tydligare. Specialläraren sa att det hade hon inte gjort med Wilmer för det kunde hon inte .Klassläraren sa att hon lät W använda miniräknare och det klarade han galant. Jaha?

Ännu har jag inte sett till vare sig åp eller utvärdering, bara fått det uppläst på mötet, så jag vet inte om de gjort några ändringar efteråt, men jag tillåter mig att tvivla.

Angående engelska så var det kortsiktiga målet, återigen, att kunna några engelska fraser.
Jag frågade hur mycket de hade jobbat med det och med vad.
Speciallärare Eva-Lena sa att W fått jobba i  Little Bridge.
"Det är ett jättebra program, men var i programmet finns de där fraserna och hur har ni övat?"
Speciallärare svarar att det vet hon inte, och så lägger hon till:
MAN FÅR INTE STÄLLA FÖR HÖGA KRAV!

Alltså, om man inte arbetar med kortsiktiga mål, hur ska då eleven kunna nå dem?

Inget ont som inte har något gott med sig ... :)

Hur funkar bilsemester om barnet har matallergi och funktionshinder? Eller: recension av tre tyska djurparker!

En regnig sommardag förra året, frågade sambon om vi möjligtvis hade lust att åka ut i Europa, några hundra mil eller så, för i så fall hade han möjlighet att låna bil. Ja, varför inte?

Sonen har pratat om djurparker ända sen DHB och Downföreningens nätverk ordnade utflykt till Borås djurpark i våras och vi tillbringade timmar i giraffstallet.

Djurparker finns det väl gott om i Europa, tänkte vi, och så kan vi säkert besöka några gamla slott och sånt som roar oss vuxna också. 

Men hur fungerar en långfärdssemester med ett barn med glutenintolerans, spannmålsallergi och mjölkallergi? ”Det måste väl ändå vara lika vanligt som här. Alpro är väl ett tyskt märke?” menade sambon och tyckte att vi kunde köpa livsmedel längs vägen, eftersom det liksom blev fullt i bilen ändå.  För säkerhets skull packade vi ner glutenfri pasta och några soyghurt i kylväskan och det var bra för inte ens Stena Line erbjöd mjölkfritt (eller glutenfritt för den delen) som frukostalternativ. Inga tyska eller franska hotell heller. Och det fanns absolut inte att köpa i alla livsmedelsaffärer. Men hotellpersonalen (vi tog in på 6 olika hotell under resan) var alltid vänlig och hjälpsam och lät oss ha soyghurt i deras kyl, eller gav oss en hink med is(!) när inte det fanns kylskåp på rummen. 

Vi åkte över med Kielfärjan eftersom bilen lånades under en begränsad tid, Nicke Nyfiken var med ombord till sonens förtjusning (ca 20 minuter på kvällen hälsade Nicke på barnen och dansade med dem) och det fanns mycket att pyssla med, så den båtturen vill han göra fler gånger. (Barnmenyns köttbullar och korv var gluten- och mjölkfria enligt servitören, så sonen behövde inte svälta heller.)

Hannovers djurpark, http://www.zoo-hannover.de/startseite.html?L=6  ca 25 mil från Kiel, blev första riktiga stopp på vägen. En vuxen fick fritt inträde som ledsagare.  Djurparken är indelad i olika temaområden och man kunde åka flodbåt. Sonen uppskattade ”elefant-teatern” med djur och skötare som uppträdde. Rejäla lekplatser fanns också, överlag en mycket trevlig djurpark, så här borde vi planerat in en heldag eller två.

Istället åkte vi vidare på kvällen till Frankfurt, 35 mil. För vi tänkte att då kunde gå in på Frankfurts zoo  nästa morgon när det öppnade. Fast vi orkade liksom inte upp så tidigt …så sonen fick inte tillräcklig med tid att leka av sig.
 http://www.zoo-frankfurt.de är en äldre djurpark som håller på att moderniseras bit för bit. Mindre än Hannovers zoo, men tillräckligt stort för att tillbringa en heldag, om man inte som vi ville vidare för att inte spräcka tidsplanen. Även här erbjuds fritt inträde för ledsagare.

Färden gick vidare mot södra Frankrike och vi tillbringade några dagar i Carcassonne med omnejd och badade och besökte medeltida slott och byar. I närheten av lägenhetshotellet fanns en stor supermarket med mjölkfri  soyghurt.  En utflykt till förhistoriska parken (parc préhistorique, Tarascon) hanns också med.



 
På hemvägen till Sverige stannade vi vid ännu en djurpark ... Allwetter zoo i Munster, Tyskland. De erbjöd fritt inträde för en ledsagare. Förutom de sedvanliga djurparksdjuren, kan man se en delfin- och sjölejonshow samt rasta barn på en stor och fin lekplats, syns bara en liten del av den på bilden. På det hela taget var det en trevlig resa, men nästa gång ska jag nog planera lite bättre och se till så vi har mer tid överallt. Apropå tid så skenade den iväg på slutet, vi måste landa i Göteborg ett visst datum för att lämna tillbaka bilen, och så hade vi anmält sonen till Passalens seglarskola, så vi valde att åka Kielfärja på hemvägen också. 

Skidresa till Norge

 

I helgen var vi i Norge, närmare bestämt Trysil, och åkte skidor. Vi har inte varit där förut, men det blev genast en favorit! 

Lite långt att resa kanske, men många härliga backar, ett superfint lägenhetshotell bredvid liften, och ett spa med bastu, bubbelpool och bassänger både ute och inne. (Och hotellgäster betalade halva priset, dvs 100 Nok för att komma in på detta spa.) 

Tänkte inte på att försöka fixa ledsagarintyg eller kolla vad som gällde innan resa, men det gick att ordna ledsagarliftkort på plats, fast de var lite motsträviga och ville helst ha ett intyg så tänk på att skaffa det om det behövs. 

Wilmer har inte full kontroll på skidorna,  bromsa och svänga är ingen självklarhet. Knappliftar går ganska bra men ankarlift fixar han inte på egen hand. Synnedsättningen underlättar inte precis heller ... när det snöade och han hade skidglasögon utanpå starka glasögon, såg han inte mycket.

Men det gick rätt bra ändå, särskilt när storebröderna åkte med, då ville och vågade han mer. 

Wilmer tyckte det helt okey att stå på skidor några timmar, särskilt som han fick bada i bassängen så mycket han orkade på kvällarna. Personligen föredrog jag bubbelpoolen utomhus, lite otippat när man varit  ute i snöfall halva dagen, men himla avkopplande och mysigt.

Simskola, kom-i-håg pekkarta (kommunikationskarta)

Simskolan har börjat igen! Eller snarare simträningen, för i år får han äntligen flytta upp till Bläckfiskens teknikgrupp. I praktiken ingen större skillnad eftersom alla barn har varsin tränare (pga barnens olika funktionsnedsättning) så det blir individanpassat, men när W ser nybörjare guppa omkring på färgglada skumkorvar(flexistång) blir han också sugen på att leka istället för att göra som tränaren säger. Leka är bra, men då är det billigare att gå dit på vanlig badtid, tycker jag. Dessutom så står flera barn på kö till simskolan.
Men, när vi pratat om att sluta så säger han att han vill fortsätta, så vi kör väl ett tag till. Jag tänker att det blir bra att se förebilder i teknikgruppen. Och att det kanske är dags att prova bildstöd ...

Jag gjorde en A4 kommunkationskarta i In Print och laminerade. Den verkar tåla att ligga en stund i vatten, W provade genast.  8 längder tänkte jag var ett bra strävansmål, eftersom det är 200 meter. Men ska jag utvärdera efter första gången så bör nog finnas valmöjlighet 1 längd ... samt rutor med text som t ex  "fort" och "noga" och varför inte "lyssna":)