Veckans pianoläxa

Det här är veckans pianoläxa, "Walzing Elephants." Den finns i nivå 1 i Bastien Piano Basics, (jag köpte den engelska versionen på Amazon.uk) och jag har skannat in sidan och förstorat så att noterna syns bättre. Wilmer går tredje terminen på Kulturskolan. I början kunde han knappt träffa rätt tangent med rätt finger, det gick bara inte att styra handen, men finmotoriken utvecklas ju mer han tränar. Fast det vill han inte alltid, i alla fall inte den lilla stund varje dag som jag tycker vore bra. Men när det är dags för pianolektion rusar han upp för de gamla stentrapporna till den lilla salen högst upp i Kulturskolan. Han har inget emot att spela, men vill helst inte lägga tid på att öva, så ibland tar det flera veckor att traggla igenom ett nytt stycke, men det gör ingenting, fröken Anna och jag gläds över de framsteg han gör. Med tiden lär han sig att övning ger färdighet, och han är stolt över att visa vad han kan. Förra terminen började han, som har expressiv språkstörning, sjunga med i melodin, det har han inte lyckats med tidigare. Så både finmotorik, prosodi och taktkänsla utvecklas. Och förmågan att läsa noter. Och jag tror att musik och måleri är bra verktyg för att hitta lugn och må bra.

Pianolektionen varar 20 minuter. Men tid är inte riktigt Wilmers grej. Så ibland liksom försjunker han in  i pianots vackra svarta spegelyta och gör roliga grimaser iställer för att spela, och varken hör eller ser oss andra i rummet. Jag brukar bli lite stressad då, det är trots allt fröken Annas dyrbara tid vi tar upp med sådant bus och jag är rädd att hon kanske ledsnar, det är första gången hon undervisar ett barn som har Downs syndrom.  Men fröken Anna är klok och än så länge tålmodig, hon brukar breda ut alla notböcker hon har, samt komplettera med sjalar, för att täcka pianot så Wilmer kan koncentera sig bättre. Då funkar det ganska bra, men inte helt, att återfå fokus. Men så en dag kom jag på att vi förstås kan använda bildstöd, både på lektionen och hemma. 

Jag pratade med pianofröken och vi kom fram till att vi provar med fyra inplastade kort, som Wilmer kan dra i tur och ordning, så att han kommer ihåg vad som gäller på lektionen och förhoppningsvis känner större delaktighet när han får välja.  Hittills funkar det faktiskt jättebra, fast pappret är lite tunt så han kan se texten på andra sidan och  väljer helst "spela läxa" först, men det är ju helt okey:)

Bokat skidresa!

 

Jag undrar hur det kommer att gå i år. Förra året, efter ett par privatlektioner med fantastiska Ida, kunde och vågade Wilmer åka så här.

Men före det var det en lång period med hänga-lealöst-i-sele som gällde, och det var förstås görtungt för den som åkte bakom och höll emot. Med tanke på att sonen varken ser eller hör jättebra, samt att jag sällan lämnar barnbacken pga höjdrädd, känns det lite läskigt att åka bakom. Jag vet inte om jag klarar av att åka ikapp, åka förbi och bromsa oss båda, men jag misstänker att jag kommer att få tillfälle att testa det:) Vore bra om han ville ha hörapparaterna på, eller kanske något liknande Scala Rider headset/teamset skulle funka bättre? Fast det är inte säkert att han gör som jag säger även om han hör mig ...

Om hörapparater

Hörapparater är bra grejer. 

Om de används. Om det inte är för bullrigt, när man använder dem. Om de inte tappas bort. Eller göms. 

Det kan ta 1000 timmar att vänja sig vid dem. Om man använder hörapparater och tycker att rösten låter som en robot när man talar, kanske man inte förstår vitsen med dem. Och när man ska rätta till hörapparaterna, och de tjuter, då vill man verkligen inte ha dem mer den dagen. 

Men om man INTE har dem, är det svårt att uppfatta vad fröken säger, och hon kan inte teckenspråk. Och om man inte hör bra, så är det svårt att stava bra, i alla fall när man skriver som man tycker att det låter när man uttalar orden. 

Lyckligtvis är det tåliga grejer, de där hörapparaterna. De tål att sittas på (under soffdynan) dammsugas upp (under soffan), skakas ur smutstvätt ner på stengolv, fiskas upp ur nästan tom kaffemugg, fast de egentligen inte tål väta. De försvinner ibland men sonen brukar tala om var de är när jag frågar. Om han vet.

Hela veckan har jag letat, och tjatat och frågat. "Var är de? Är de kvar i skolan? (Nej, ingen som har sett till dem där) Har du gömt dem? Vet du  inte var de kan vara nånstans?" Men sonen bara rycker på axlarna och slår ut med händerna lite lojt och säger "Borta ... tyvärr."

Men så en dag, på väg att kliva in i bilen, råkar jag skrapa lite i snön med foten och skymtar något bekant. Böjer mig ner och hittar en saknad hörapparat. Den ser hel ut. Skrapar lite till i snön och hittar den andra med. Sluter handen om dem och hör dem tjuta svagt. Tänk, till och med en vecka i snö klarar de! De måste ha trillat ur asken som låg i ryggsäcken när jag morgonstressad och sömndrucken hivat in oss alla med packning för att köra till skolan. Det var mitt fel.

Det får jag höra varje morgon nu. Jag är inte säker på vilket som är värst, att  jag slavade bort dem, eller att jag hittade dem.

Möte med skolpsykologen

Så blev vi då kallade  till ett ”förutsättningslöst” möte med skolpsykologen. Hon inledde med att säga att det där med inkludering hade ju visat sig fungera väldigt dåligt i vår kommun ... 

Jo, det kunde vi hålla med om, men om man har attityden att det kommer att misslyckas, och man inte intresserar sig för att studera fungerande verksamhet och modern forskning så blir resultatet därefter. 

Psykologen sa att själv var hon en varm anhängare av särskolan, hon hade träffat flera lyckliga särskolebarn när hon jobbade i Dalarna(!), så hon ville gärna veta varför ville vi inte placera vårt barn i särskola? 

Vi svarade, som vanligt, att vi vill att vårt barn ska få tillgång till utbildning och sociala förebilder. Att vi tror att särskolan skulle begränsa honom.  Och även om det finns bra och dåliga särskolor, precis som det finns bra och dåliga skolor, så tycker vi inte det är okey med segregering. Vi tror att allmänhetens fördomar och okunnighet orsakas av att generationer vuxit upp med särskolan som begrepp.  

Skolpsykologen vill gärna att sonen ska göra ett psykologtest. 

"Det bara högst en timma, det spelar ingen roll att han har språkstörning och att jag inte kan ett enda tecken."

 Vi svarade att hon nog inte kan så mycket om språkstörning och funktionsnedsättning om hon säger så. 

Hur skulle förresten ett psykologtest ge pedagogerna kunskap i teckenspråk, AKK och IKT och Karlstadmodellen, sådant som behövs för att tydliggöra undervisningen, och som de saknar idag?  

Dessutom befarar vi att ett psykologtest skulle ge rektor verktyg för att tvångsförflytta sonen till den lilla särskolan där barnen aldrig får träffa några normalstörda barn och personalen lägger ribban tämligen lågt vad gäller utbildningsmål. 

"Nämen det behöver ni inte vara rädda för, det kommer inte att hända", utbrast skolpsykologen. 

"Men, förra året var det ju ett barn som tvångsförflyttades dit av rektor? Efter att  föräldrarna anmält till Skolinspektionen? De vann i rätten sedan, men ändå ..." 

Då blir skolpsykologen ganska röd i ansiktet och säger lite generat att: 

"Jaså det fallet, ja men det var en heelt annan sak." 

Det är dags att avsluta mötet, men innan vi hinner gå säger skolpsykologen myndigt att vi måste diskutera vidare en annan gång ...

Det kändes ganska hopplöst efter det mötet, ingen annan förälder som har barn med behov på skolan har blivit kallad till skolpsykologen, bara vi som anmält rektor till Skolinspektionen! 

Men Skolinspektionens rapporter från den allmänna granskningen av kommunens skolor fortsatte droppa in och antagligen diskuterades det rejält  i kommunhuset. I alla fall fick vi en tid senare ett informationsbrev från sonens skola, där man meddelade att rektor avgått ...

Vad Skolinspektionen hade att säga om den segregerade särskolan/träningsskolan kan man läsa här

Snart slut på jullovet och början på .. vad?

Jul och nyår har vi firat tillsammans med med släkt och vänner. Jag njuter den här tiden, man kan kravla sig upp ur materialträsket och ägna dagarna åt goda samtal  och trevlig samvaro med nära och kära, liksom innesluten i en kokong där delaktighet är en självklarhet. Alla får vara med!

Utanför den här bubblan, bortom ledigheten, vad kommer att hända då? Blir det en termin i skolan där personal och ledning lyfter blicken från navelskåderiet och lär sig om modern forskning och jobbar tillsammans för att alla barn ska utvecklas och nå målen? Eller blir det en termin där inskränkta bakåtsträvare med mer makt än kompetens till varje pris försöker tvångsinskriva vårt barn i någon av kommunens två isolerade sär/träningsskolor? Jag bävar ...

Våren 2013 anmälde vi till slut skolan till skolinspektionen. Beslutet kom i september.
Skolinspektionen anmärkte på skolans oförmåga att upprätta åtgärdsprogram samt bristen på analys och utvärdering av stödinsatser. Ungefär i samma veva skedde även allmän tillsyn av kommunens skolor.
Det beslut som avser "vår" skola finns att läsa här
För ett tag kändes det skönt att även skolinspektionen kritiserat sådant vi klagat på i flera år.
Men, snart blev vi uppringda av skolpsykologen som beordrade oss till ett möte för att diskutera sonens skolplacering kommande termin, på uppdrag av rektor och grundskolechef … 

Skattjakt!

Skattjakt betyder hemma hos oss att vi vuxna skriver ett antal ledtrådar till hur Wilmer ska hitta lördagsgodiset! Eller nån annan liten pryl ... om vi vill göra flera skattjakter i veckan.
 Det viktiga är att öva läsning, matte, engelska, religionskunskap mm, samtidigt som man har roligt.
När det handlar om t ex asatro och vikingatid skriver vi flervalsfrågor som antingen leder till nästa ledtråd eller är ett blindspår. Har inte Wilmer övat särskilt mycket innan så får svarsalternativen bli väldigt självklara, liksom platsanvisningen.  Så här har Wilmer övat upp läsförmågan eftersom motivationen har funnits. Vi använder Symwriter när det är nya, svåra ord eller långa meningar. Frågorna kan återanvändas, platsanvisningen skriver vi för hand när vi gömt skatten. Man måste inte ha ett hus och trädgård för att ha skattjakt, det funkar att gömma skatten i t ex köket och ha ledtrådar till "översta lådan", "leta under tallriken", "i ugnen", "bakom blomkrukan" "på stolen"

Kommunikationskartor i skolan - om asatro

Under höstterminen har man i åk 4 bl a jobbat med vikingatid och asatro. Jag har gjort kommunikationskartor, eller pekkartor som de också kallas, i In Print (från Hargdata) och skickat med sonen. Vi har också använt dem hemma när vi läst igenom text, och lyssnat på uppläst text. (Jag köper årslicens på Pixel digitala medier från NOK.) Dels pekar jag på bild samtidigt som jag pratar mer utförligt kring den, och dels pekar sonen för att visa att han vet vem/vad jag pratar om (eller vad vi lyssnar på) När han ska svara på frågor och det är längre, svårare ord kan han peka istället för att kämpa med uttal eller skrift. Teckenspråk är ju bra såklart, men än så länge kan inte resursen teckentolka en lektion (även om han vill) och lärarna kan inga tecken alls. Den här terminen är det flera nya lärare, och de har dessutom varit långtidssjukskrivna med tillfälliga vikarier som följd.
Så, mycket hänger på att vi hemma ger förförståelse av text, (förutsätter att vi får info om vilken text som används) och att vi går igenom och repeterar hemma. Det som funkar bäst hemma hos oss är "Skattjakt".

Oj då, har det gått ett helt år sedan jag skrev något på bloggen ...?

Ja, nästan ett helt år sedan i alla fall. Vad kommer det sig då? Finns det inget att berätta? Jo, det är klart att det händer saker, och ibland blir det för mycket helt enkelt. Den där kampen, att hela tiden behöva slåss för sitt barns rättigheter och till synes självklara saker kan vara rätt utmattande. Lyckligtvis har vi vår underbara son som gång på gång visar att han kan och vill vara delaktig och göra en hel massa saker som omgivningen påstår är omöjligt, och det ger oss förstås styrka att fortsätta kämpa för hans skull.

För att uttrycka det hela kort så har vi lagt mycket tid på att sitta i meningslösa möten,  maila rektor och andra skolchefer, läsa på om lagar och regler, överklaga Åtgärdsprogram, anmäla rektor till skolinspektionen mm.

Något annat jag lagt tid på, för att hämta kraft, är att skriva. För ett par år sedan anmälde jag mig till "Skriv en roman på distans" för Ann Ljungberg. När jag skriver, då kan jag skapa egna världar där personerna beter sig som jag vill, och gör de inte det så åker de ut :)
Kursen gick ut på att man skrev färdigt sin roman utifrån 10 kursbrev och feedback på inlämnade uppgifter och det skulle ske inom två år ...
Tiden höll helt enkelt på att rinna ut och jag ville och behövde få försjunka i skrivandet för att orka med vardagen,  ytterligare en orsak till att bloggandet fick vila.
Nu har jag tagit mig igenom kursen och skrivit en början, mitten och slut på en sorts romantisk äventyrshistoria som utspelas i medeltida Frankrike.Så nu ska jag bara redigera, skriva om, skriva till, läsa igenom och redigera ännu mera innan jag provar att skicka till förlag:)
Men ett och annat blogginlägg ska jag nog hinna med ...

Vi väntar alltså på beslut från Överklagandenämnden och Skolinspektionen, lång historia, kanske skriver om det en annan gång, och det är klart att deras uttalande kommer att påverka oss på ett eller annat sätt.

Story Kit, en app för att göra egna berättelser.

W har språkstörning och hörselnedsättning och då är det inte helt enkelt att ljuda ihop ord, uttala dem korrekt eller stava dem .Story Kit är en bra app där man kan lägga in foton eller rita något och skriva text under.
T ex kan man göra en liten berättelse om simmärket Guldfisken ... W tog med sin Ipad till skolan och visade.
Jag arrangerade bilderna i Story Kit och frågade W vad han ville berätta om dem. Sen fick han skriva något ord till varje bild. Vi  både ljudar och tecknar bokstäverna och ibland skriver jag ordet/meningen på papper och han skriver av. Efter genomgång kan W läsa texten själv och på köpet har han förhoppningsvis fått en viss förståelse för vad 25 meter innebär i verkligheten.  Och vem vet, kanske vill han följa lärarens instruktioner och försöka ta fler simmärken nästa termin :)

Simskoleavslutning

Häromdagen var det dags för simskoleavslutning. Sonens tränare frågade om han inte ville ta något simmärke? Det kunde kanske vara en bra grej för att vidareutveckla simkunskaperna? Sonen är ett riktigt vattendjur men vill sällan inte alltid lyssna på sin tränare.
Vi kollade på tavlan vilka märken som var aktuella och förklarade vad de innebar. Sonen var med på noterna, något som inte alls är självklart med så kort varsel, och slängde sig glatt i stora bassängen och simmade 25 m.
Dyka ståendes från kanten var inte heller några problem, det hade han ju övat flera gånger innan.
Nöjd och stolt fick han hämta sitt simmärke, och både jag och tränaren var förstås minst lika glada.